>> Den Blå Maskinen <<

Det blev en tung förlust i den sista matchen. Vi vill alltid vinna matcher och nå så högt som möjligt i tabellen. Med facit i hand så kunde vi nå väldigt högt och när besvikelsen och tomheten, som infinner sig just nu, släpper så kan vi titta tillbaka på säsongen och vara väldigt stolta över vad vi åstadkommit. Vi har fått hem Anders Vikman och Rikard Boudin, som burit tunga laster hela säsongen. Vi var nära att tappa både Herman Wallenberg (Kapten) och Nils Jakobsson, men även dom valde att spela kvar och har lyft laget kväll efter kväll. Joakim Nilsson återvände efter en säsong i Kalix och har kväll efter kväll varit en potentiel matchvinnare. Martin Ström valde att börja spela hockey igen, efter ett uppehåll på tre år, och har vuxit för varje vecka som gått och varit en oerhört viktig kugge på backplats. Man har knappt kunnat se att han varit borta från hockeyn. Dessutom har han ett fysiskt spel som sänkt även de största motståndare. Ovärderliga nyförvärv.

 

 

Vi fick två nya killar i David Tegelid och Jesper Emanuelsson. Två som jag inte visste någonting om, men som imponerat oerhört mycket. David har "gjort sitt" oerhört bra och har förtjänat beröm kväll efter kväll. Jesper har varit som den där ekorren i filmen - På andra sidan häcken - efter att ha druckit en energidryck. Han har åkt så mycket skridskor att ljumskarna brast och foten höll på att lossna. Han har tacklat sarger på träningar, tacklat spelare på uppvärmningsövningar och varit överallt... alltid.

 

 

Vi har haft spelare som fått "mindre" istid, men som alltid kommit till träning och försökt visa framfötterna. Dom har blivit uttagna till match och trots att dom "fått vänta på sin chans" så har dom varit där... visat god min, god vilja och god attityd. Dom har aldrig gnällt, trots att dom aldrig någonsin kan ha varit nöjd över läget. En sådan inställning föder än större chanser och kommer definitivt att hota platser framöver. Sami Kemppainen och Adam Keinström har tyvärr haft den "rollen". Många gånger har dom förtjänat än mer istid, men samtidigt så har deras vilja visat att dom är redo att kämpa igenom sommaren med träning, för att förtjäna än mer speltid.

 

 

Vi har trotjänare som spelat i laget i flera år nu. Spelare som var med när Överkalix IF låg i botten av grundserietabellen och i botten av fortsättningsseriens tabell... år efter år. Men som stannat kvar, utvecklats och fört laget högre upp. Peter Karlsson var en liten jäkla knatte men har vuxit till sig på plan och äger större ytor hela tiden. Dessutom provades han som back ett tag, en omställning som är bra mycket svårare än vad man kan föreställa sig, och var en av de bättre backarna. Han kämpar skiten ur sig, alltid... och är ett föredöme, alltid. Johan Ek har vunnit mer och mer istid, år efter år, och har varit en back i de två första femmorna hela säsongen. Aleksi Larsson har alltid kämpat. Många gånger har han tillochmed viljat för mycket, men han har alltid viljat ha pucken, Vill man ha pucken så vill man deltaga och vill man deltaga så krigar man för att vara en matchvinnare. Mattias Karlsson och Jens Sandin har varit "pendlare" enda sedan begynnelsen. Det kräver ett visst psyke att åka E10:an till träning och match, vecka efter vecka... år efter år... och knappt hunnit få i sig en matlåda efter jobbet innan det varit dags för att åka till träning. Jens har producerat en hel del och varit en toppforward halva säsongen, medan andra halvan av säsongen varit kantad av skador och diverse helveten. Mattias har varit en Holmström framför mål i powerplay hela säsongen, sedan har han även spelat som ytterforward och åkt så mycket skridskor att man trott att han var 15 år igen. Sedan har han även används som back i topplinorna och där skött sig utmärkt. Det var en tid där jag knappt kunde hålla mig från att ösa beröm över honom. Sedan har han haft matcher med mindre istid då han garanterat kokat inombords medan visat en fantastisk attityd utåt och när han kommit in igen... så har han åkt skridskor.... som fan.

 

 

 

Sedan finns det två trotjänare till. Jonas Karlsson och Patrik Blomdstedt. Jonas har blandat sitt spel med både stenhårt forecheckingarbete samtidigt som han har en otrolig förmåga att, med pucken i anfallszon, dra på sig så många motståndare som möjligt för att sedan släppa vidare pucken till lagkamrater som fått stå ohotade. Han visar aldrig några nerver och har nästan aldrig visat någon lägstanivå heller. Smygpassarnas konung. Patrik har "alltid" funnits. Han har varit en tuff forward som blivit en tuff back. En lagspelare som alltid blivit uttagen till match. Han har ett "fruktat" slagskott och har alltid viljat nyttja det. Har det hettat till runt våran målvakt så har han alltid bett motståndare att försöka låta bli att bromsa snö, eller vara där och peta, på våra målvakten. Den enda spelare, som jag hört, ha fått skolbarnen att "vara honom" under landhockeyn på rasterna.

 

 

Vi har ju målvakter också. Henrik Larsson, Christoffer Kangas och Fredrik Blom. Under första delen av säsongen spelade Christoffer till sig "första spaden" och var många gånger fenomenal medan Henrik kämpade till sig den platsen under andra halvan. Vi har målvakter med en tuff uppgift eftersom att vi försökt spela ett offensivt spel och många gånger släppt till alldeles för farliga chanser bakåt. Christoffer har ofta varit den mer lugna målvakten som varit mer rättplacerad medan Henrik varit mer "flaxig" och bjudit på mer spektakulära räddningar. Överkalix IF har alltid varit ett offensivt lag, där de tre målvakterna har haft ett mer otacksamt arbete med tanke på att motståndarna nästan alldeles för ofta "chansat" och mest legat och fiskat efter långpass och eventuella frilägen eller "två mot ett:or". Fredrik Blom har tyvärr varit borta endel. När han stått i kassen har han fått hjärnskakning och försökt stå i mål... med hjärnskakning. Men han har alltid kommit till träning, aldrig gnällt och alltid visat vilja.

 

 

Tyvärr försvann Michael Gahm, Emil Landrström, Gustav Ek och Simon Gahm under resans gång. Michael försvann nästan direkt medan Emil var med lite längre, men deras bortfall förstod man bättre. Gustav och Simon fördtod jag mindre. Simon var med längre och imponerade mycket. Han var stundtals riktigt bra och har varit en stor del av den framgång vi haft medan Gustav försvann tidigare och tyvärr på ett lite sämre sätt... som jag varit mer förbannad åt. Men det är som lagkamrat som jag varit förbannad. Som vän har det lindrat mer och Gustav har varit med på resan från "botten till toppen" och förtjänar beröm.

 

 

Jag är oerhört stolt över alla lagkamrater i år. Jag har ofta varit förbannad på dom... egentligen hela bunten. Jag har alltid ställt höga krav på alla. Ibland har jag svurit i spelarbåset... andra gånger har jag gnällt och tjatat i omklädningsrummet. Jag har egentligen aldrig varit arg på någon personligen... men varit fruktansvärt arg på situationer... där de inblandade ska veta att dom varit dåliga. När man ser kamraters högsta nivå... så kräver iallafall jag att deras lägsta... eller nä, även normala... nivå ska höjas än mer. Jag blev vald som assisterande kapten i år och eftersom att Herman är mer "tystlåten" har jag försökt ta på mig uppgiften som pådrivare. Någon gång, i någon match... hoppas man ju att ens ord har gett någon kraft och kanske kunnat leda till en seger. Om inte annat, så har jag försökt. Som spelare så är det omöjligt att säga hur jag "varit", det är andras uppgift att kritisera. Jag är iallafall glad över att alltid ha blivit uttagen till match, när jag klarat av att spela och försökt kämpa för att göra "Den Blå Maskinen" till något större än ett halvironiskt smeknamn efter två raka segrar... för fyra år sedan... när vi fortfarande var en riktigt bottenlag i division 2.

 

 

 

Hursomhelst så är jag oerhört stolt över hela truppen. Samtliga förtjänar så oerhört mycket beröm. Vi har tillsammans nått något högre än vad vi än kunnat hoppas på. Vi har hela tiden haft målsättningen, i gruppen, att hamna ovanför alla "strecken" oavsett vad vi, och andra, trodde om oss. Vi slutade trea i grundserien efter Kiruna City och Rosvik. I Alltvåan slutade vi fyra efter att ha förlorat den sista matchen. Det var så tätt att en match kunde innebära antingen en andra eller en fjärdeplats. Men, egentligen spelar fan inte den slutliga tabellplaceringen någon som helst roll. Vi kämpade, match efter match, för att nå högre och högre. Vi har spelare som för första gången fått möta lag från Västerbottenserien. vilket har skapat meriter för många. Vi har förtjänat framgång och ska vara stolta över det.

 

 

 

Det här är egentligen bara en liten del av beröm... allt som sker utanför isen är tillochmed än större. Utanför isen har vi skapat vänner för livet, historier för livet.... och framförallt minnen för livet.

 

 

 

 

Man ska inte låtsas som att vi inte drömde om ett kvalspel till division 1. Men, ett kval hade samtidigt enbart varit ett gäng bonusmatcher. Och, många i Kalixgänget drog nog en lättnadens suck... eftersom att dom ställde in träningsmatchen för att dom var rädda för fysiskt spel... i en jäkla träningsmatch. Fan om det hade lett till en tävlingsmatch!?

 

 

 

Givetvis kommer fler hyllningar, till folket utanför spelartruppen... men, nu är ni förmodligen så trött på att läsa att ni vill göra annat. Återkommer.