>> Den Blå Maskinen <<

 

 

 

Samma gäller det i utvisningsligans topp under hela säsongen, även fast deras mest utvisade spelare lämnade laget efter gundserien.

 

 

 

 

 

Statistiken talar sitt väldigt tydliga språk och med Bodens tio insläppta boxplaymål har dom, tyvärr för sin del, suttit i utvisningsbåset och sett på när avancemangchansen rinner ur händerna. Nu finns en strimma hopp kvar, och för att nå dit - så helt enkelt får dom inte förlora matchen. Kan vi nyttja våra chanser i Powerplay så har vi ett klart övertag, eftersom i fem-mot-fem så är vi ganska jämna, men då krävs det att vi har en bättre lycka i Powerplay. Att vi hittills ligger på 5% visar att vi inte lyckats ta tillvara på våra chanser - nästan alls. Där måste vi lyckas bättre

 

 

 

 

 

 

 

 

I övrigt ska det bli jäkligt roligt att spela säsongens sista match, och minst lika kul att det är ordnat en supporterbuss från Överkalix. Vi har en härlig Onsdagkväll framför oss

 

 

Tack för att du läser

 

// #70 Fredrik Åström

Som förvarnat så skulle jag skriva i mån av tid, och ork. Det har dock blivit färre inlägg än vad jag själv förväntade mig och det är en besvikelse och ett misslyckande. Jag beklagar.

 

Nu är vi på upploppsrakan av den här säsongen. Kampen i toppen av AllTvåan är snudd på olidlig speciellt när samtliga inblandade har möten mot varandra som kommer påverka poängfördelningen markant. Boden stormar på i toppen, med en satsning som inte funnits i Div2 på många många år, och har förstärkt laget med Mattias Modig i mål, som har gjort snudd på 150 matcher i SHL och har tillochmed varit en sväng över atlanten för att slå sig in i NHL. Blev dock varken NHL eller AHL, däremot gjorde han nio matcher i, om jag inte missminner mig, Pittsburg Penguins farmarlags farmarlag innan han vände hemåt igen. Skador hindrade honom då och han lyckades inte riktigt etablera sig efter hemkomsten då han hamnade hos Växjö, men blev både utlånad till deras J20 samt till Allsvenska Karlskrona. Säsongen efteråt var han kvar i Växjö, gjorde blott tio matcher. Följande säsong gjorde han tio matcher för Allsvenska BIK Karlskoga innan han styrde kosan till England för att fullgöra en säsong. Nu återfinns han i Div2 och figurerar som det största namnet i Norrland, med en ordentlig rutin i bagaget trots en fortfarande ung ålder. Nu är han Hemma i Boden för att hjälpa dom att ta steget till Div1.

 

Clemensnäs ligger på en andraplats och fullkomligt häller in puckar i mål. Dom ligger på nära sju mål framåt per match. Clemensnäs är i dagsläget på en kvalplats och är Bodens största hot i kampen om förstaplatsen då dom ligger enbart en poäng efter, men samtidigt fyra poäng före trean Kiruna City.

 

Kiruna City har haft en oförmåga att vinna bortamatcher i Alltvåan tidigare, men har i år varit oerhört giftiga och har bjudit på topprestationer mot samtliga lag. Dom ligger en poäng före oss och med den rutinen och kunskapen som finns i det laget så ska dom kunna knappa in på Clemensnäs försprång och även vara ett hot om kvalplatsen

 

Vi ligger nu på en fjärdeplats. Sex poäng bakom Boden. Vi har dock kvar att möta både Clemensnäs och Boden, men även Kiruna samt Medle. Går vi "rent", så har vi chans på både kvalplats och topplacering. Inför slutspurten, innan transferdörren stängdes 15/2, fick vi ett smörgåsbord med spelare som vi kunde plocka in, från den nordliga Div1-serien, men valde att köra på med den truppen vi har. Hur har vi lyckats, om vi placerar två femmor på läktaren i de avslutande matcherna bara för att få ett på pappret starkare lag? Vi nöjde oss med att ta in en målvakt i nittonåriga Niko Palsola, från Kalix HC, eftersom att vi i dagsläget bara hade en målvakt, samt lånade in en back i nittonåriga Marcus Nilsson, även han från Kalix HC, för att bredda truppen. Dessutom lånade vi in sextonårige Överkalixsonen Viktor Karlsson, även han från Kalix HC (där han spelat med J18, men även gjort en match med J20). Nu står vi så pass rustade att vi kan ställa upp med två målvakter på träning och ibland tillochmed fyra femmor.

 

 

Det blir en spännande avslutning på serien och jag själv sörjer att jag bara kan spela helgens möte med Medle och Clemensnäs. Vilket i sig kan innebära att jag spelat på hemmaplan i Skogshallen för sista gången. Tung känsla, men den sura karamellen får sugas på efter säsongen även om reaktioner kommer redan på förhand - lite som när du tänker på att du slickar på en citron. Eller drar naglarna på en griffeltavla.

 

Nu satsar vi på avslutningen av serien och ser hur långt den tar oss! Gör vi topprestationer så har vi alla möjligheter i världen - för vi har seriens bästa trupp till förfogande. Det här ska bli både spännande och inspirerande!

 

// #70 Fredrik Åström

Jag vet, det är pisstråkigt att kika in i bloggen efter en uppdatering och mötas av tystnad. Jag vet själv hur fruktansvärt tråkigt det är. Lite som att sitta den 25.:de 00:01 och uppdatera internetbanken i ett par timmar för att sen komma på att lönen inte kommer förrän 27:de. Men vafasiken, nu har väl alla fått lön... nu är alla glada, och nu kommer ett blogginlägg, dock mindre matnyttigt och mer för uppdaterandes skull.

 

 

Efter Bodenmatchen har vi hunnit med att möta Kiruna City på hemmaplan, med en inlånad Albin Åström för Piteå J20 i kassen efter att vår ordinarie målvakt har gått och fått vattkoppar såhär som "vuxen" medan övriga i målvaktsuppsättningen antingen är skadad eller bara borta. Albin gjorde, mot Kiruna, en fantastisk insats, med ett väldigt vuxet spel, och visade att han varken är en junior eller en båsöppnare. Han fick den otacksamma uppgiften att få ett virrigt försvarspel framför sig som resulterade i två insläppta, men matchen vanns av oss på övertid.

 

Kommande matcher ställdes vi mot Clemensnäs och Medle på hemmaplan. Fortfarande med vattkoppar på målvaktssidan och verkade inte finnas en enda målvakt tillgänglig i Norrbotten. vilket gjorde att vi fick ställa en skadad målvakt i kassen och pratades om att skriva upp materialförvaltaren som reserv, löste sig dock när vi fick in en ungdom. Det som började mot Kiruna i försvarszon esklarede till ett totalhaveri i försvarszonen och gjorde att vi förlorade mot Clemensnäs trots sju gjorda mål, och sedan fortsatte mot Medle där vi vann på övertid efter att ha släppt in fem-sex nya. Ärligt talat är siffrorna väldigt vaga i minnet, allt jag minns är egentligen att vi inte försvarade oss för fem jävla ören, och lämnade en skadad målvakt ensam att försvara sig.

 

Mental kollaps och från läktarhåll kom frågor om varför Medle stod och skrek och hejade på varandra hela vägen till att ta matchen till övertid, medan vi stod totalt tysta, tillsynes helt obrydda, och bara sket i allting. Jag vet inte, vi fick två poäng den helgen, men jag skulle gladeligen dela ut dom poängen till någon annan, för vi förtjänade inte ens schampoo i duschen efteråt.

 

Sedan var det dags att ställas mot BT City och denna gången kunde vi låna in en juniormålvakt från Kalix, samt få en reservmålvakt som jobbade jour, och som fick slita av sig sin utrustning efter uppvärmningen för att lösa ett vaktmästarjobb istället. Ett fullständigt uruselt försvarsspel var starkt i minnet inför den matchen, men den här gången ville vi rättfärdiga oss. Vi löste försvarsproblemet genom att göra med fullgas från första tekning och gick till anfall efter anfall, och forecheckade och pressade så mycket att varje byte varade i 30 sekunder framåt, sedan när BT City vann puck var deras fokus mer att söka sig till avbytarbåset än till anfall. Vi körde på ordentligt och lyckades vinna med 6-0 och lättnaden efteråt var så mycket större än glädjen. Vi kom in i omklädningsrummet och hängde av oss grejerna hellre än att tjoa och tjimma och segervrålet var mest en lättnadens suck. Vi hade kommit upp på rätt spår igen

 

 

Under de inledande fem matcherna av serien har vi knappt hunnit träna samma antal träningar pågrundav både sjukdom och köldgränser. Januari är snart slut och träningspassen ryms nära på i näven. Nu har vi en hel träningsvecka framför oss innan ett dubbelmöte i Skogshallen mot Norsjö och Lycksele.

 

 

Det ska bli fantastiskt roligt, och motiverande. Jag hoppas att vi ses!

 

// #70 Fredrik Åström

Nu har jul -och nyårsledigheten passerat och anjovissmaken från Janssons Frestelse börjar sakta avta från gommen. Det var en lång och skön ledighet efter grundserien, där vi slutade på en tredjeplats, och som blev ofrivilligt längre när vi blev träningslediga fler dagar är väntat efter att privatlivet fått prioriteras på många håll. Under uppehållet har, med största säkerhet, våra antagonister kunnat köra 10-12-14 träningspass fler än oss och står då givetvis också förmodligen bättre rustade inför Alltvåan, men det är inget att beklaga sig över. Vi är för många som är vuxna, med allt vad det innebär, och kan bara spela efter våra förutsättningar.

 

Därför var det extra tungt att ställas mot Boden Hockey i premiärmatchen. Ett lag som har bäst förutsättningar av alla, med hur mycket spelare som helst som samtidigt haft ett tre veckors skollov, ända sedan julavslutningen i aulan. Det märktes i premiärmatchen där vi fick det hett runt öronen ganska kvickt.

 

Boden trummade på ordentligt i första perioden, med en bred trupp och en hög fart. Fanns dock en tendens till en klassisk "överladdning" eller tonårsfrustration då det var fasligt mycket tacklingar med höga händer och armbågar, viftande klubbor och tillochmed en del tacklingar med hopp. Inte riktigt regelboksmässigt. Det är förvisso kul med fysiskt spel och vi var ganska förberedda på att dom spelar väldigt smutsigt, eller "lite odiciplinerat" som det heter på ett finare sätt, vilket grundseriens utvisningsstatistik visar. I grundserien lyckades vi dra på oss 45 stycken tvåminutare på 12 matcher och hade ett snitt på under 8 minuter per match medan Boden låg på 82 stycken tvåminutare, en femminutare, tre tiominutare och två tjugominutare, och det med en match mindre spelad (efter att HC Luleå viftat vit flagga i sista matchen) och snittade närmare 22 minuter på botbänken per match, trots att dom varit spelförande under hela grundserien. 

 

Men hursomhelst, första perioden var en jämn historia både sett till antalet skott och målchanser. Perioden spelades med hög fart och vi lyckades låta bli att upprepa våra tidigare möten med Boden då dom fått gå till behagliga flermålsledningar redan från start. Det som stack ut mest var väl efter femton minuter då Emil Sikström åkte på en spelvändning längst kanten och Bodens #7 Jonathan Wisten såg att han inte skulle hinna och valde att gå på kropp, och tyvärr än en gång hoppade in tacklingen, vilket lyckligtvis resulterade i att han missade att träffa tacklingen så högt som det var menat och istället bara träffade Emils trut med en utslängd armbåge. Emil fick ett par lösa tänder medan Jonathan Wisten fick gå och duscha. På vägen dit hann han försöka stånga sig lös från en domare och försöka ta sig in i vårat avbytarbås av någon anledning. Tråkigt att se, dock roligare att Emil kunde fortsätta spela efter lite tillsyn av sjukvårdare på plats.

 

 

Nåja... Perioden var jämn, siffrorna 0-0 och skotten 9-8 till Bodens favör

 

 

I andra perioden började dock målen komma. Boden var först med det redan efter 4.23 då #91 Anton Sundqvist kunde fiska upp en retur och hänga den i första krysset. Efter det så drog vi på oss två utvisningar och spelade 5-3 ett tag, samtidigt som båsdörren öppnades för första utvisningen kunde dock #39 Albin Eklund snappa upp en lös puck i slottet och slänga in 2-0. Lite mer än minuten senare var det en tilltrasslad situation framför Bodens mål där alla grävde efter pucken. Markus Nilsson lyckades gräva bäst och kunde reducera till 2-1. Och än en gång hann det gå snudd på en minut, men nu var det Bodens tur igen att göra mål efter att ha fiskat upp en lös puck i slottet och trycka in 3-1. Det målet signerades av #27 Ludvig Forsström. Efter det hade vi ett misslyckat powerplay och sedan med nära tre minuter kvar av perioden kunde vi gå på en spelvändning direkt på tekning i egen zon. Aleksi skar igenom tekningscirkeln och vann puck, som han sedan kunde lägga till en framrusande Emil Krantz, sedan fick jag vara med på ett hörn genom att först göra allt för att hänga med i spelvändningen och sedan se Emil vänta in till backen gick på honom innan han passade den vidare till mig och jag kunde peta fram klubban så pucken gick i nät. 3-2 alltså och vi gick till periodvila med ett måls underläge. Boden vann skotten med hela 18-10 i den här perioden.

 

Sista perioden, vi skulle vända ett ettmålsunderläge. Tidigare matcher har vi fått vända tre -och fyramålsunderlägen mot Boden, så den här uppgiften skulle väl bli lättare? Tyvärr inleder vi med tre raka utvisningar under första halvan av sista perioden. Och sedan med fem minuter kvar av matchen vinner Boden en tekning i anfallszonen och #10 Guillaume St.germain slänger in en puck från kanten som hittar sig genom tre spelare och in vid första stolpen. Sedan med två och en halv minut kvar av matchen gör #81 Adam Älgamo 5-2. Hur målet gick till minns jag inte. I slutet får vi ett powerplay och John Hansson kan göra 5-3, men närmare än så kom vi inte.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sedan matchen mot HC Luleå har Herman Wallenberg valt att avsluta säsongen och invänta en operation. Där förlorar vi en speluppläggare som var topp 6 i interna poängligan och som på Nicklas Lidström-manér svalt mängder med istid. Det ären stor förlust som kräver en uppryckning hos fler spelare. Vi har ett sparkapital i truppen och nu är det dags att det börjar ränta. Dessutom har Emil Sikström blivit utlånad till Kalix HCs senaste matcher och varit med och rädda deras Allettan-plats. Dom har haft en stor spelarbrist, iallafall fram till matchgenomgången, och då är det jättebra att lån mellan klubbar i närområdet fungerar. Det gynnar alla. Och bör användas flitigt. Däremot har Henrik Nilsson tillslut blivit spelklar och gör att Anders Vikman inte längre är äldst i laget och kan snart sätta gelé i håret igen och komma och sprudla med sin evigt ungdomliga aura.

 

Dessutom har vi senaste veckan haft spelare på Try Out, vilket vi gärna fortsätter med.

 

 

Vi har dock hunnit spela mot Stil också, på hemmaplan. Det måste vi orda om.

Vi gick segrande ur striden med 10-0, vann skotten med 41-23, drog enbart på oss en utvisning och gjorde än en gång mål i numerärt underläge. Om jag har räknat rätt så ligger vi nog på tio mål framåt, i boxplay, och väldigt få mål bakåt. Vi kan tillochmed ha plus-statisitik i boxplay. Vilket är jäkligt jäkligt bra. Dessutom gjorde vi ett mål i Powerplay på fyra försök, vilket är bra. Inte nog med det så hann vi missa två straffar av både John Hansson och Johan Hjelm, den sista gjorde dock mål... men på retur, vilket inte är tillåtet i hockey i år heller. Han försökte dock böna och be men domaren vek sig inte. Ryktet säger att ärendet nu ligger hos Svenska hockeyförbundet och att domarchefen Tomas Thorsbrink är sökt via telefon. Vi håller tummarna att det tillslut ändras och att målet tilldöms i efterhand. Johan Hjelm kommer inte med något offentligtt utlåtande annat än "Det var ju inte ens på retur". 

 

 

Johan Hjelm hade i övrigt en bra match där han var delaktig i fyra av målen och fick beviset att det lönar sig att flyttas ifrån min femma. Med sin nyfunna omgivning låg dom bakom sex av målen och hade två stycken tvåmålsskyttar i form av Christoffer Kouivomaa och John Hansson. Dessutom lyckades undertecknad få in två mål också och fick beviset att det lönar sig att flytta bort från min femma. Tredjefemman fick nu nya spelare, och fick tredjefemman än en gång kliva av isen utan produktion? Nej, Adam Keinström klev in och stänkte in den i gubbhörnet. Det var i allmänhet en bra genomförd match där vi gjorde  mer av vad vi ska göra än vad vi gjort i många andra matcher. Inför 82 åskådare. Vilket är klent. Fortfarande bättre än för många andra lag, men ändå klent i mina ögon. 

 

Tor Törnqvist lyckades äntligen hålla nollan i matchen! Även om han rent statistiskt höll nollan mot HC Luleå senast då vår andramålvakt Emil Larsson fick ta på sig samtliga baklängesmål. Men nu höll han spelmässigt nollan och var spelmässigt lugnare mellan stolparna än tidigare. Han stod för en väldigt stabil insats och laget lyckades i slutminuterna hjälpa till genom att hålla pucken i motståndarnas zon medan Tor stod och var så där ivrig som man annars bara ser kissnödiga fyraåringar, som inte får av sig sin overall, vara. Och som jag tidigare uppmanade Överkalix Kommun att skaffa en jumbotron till oss, fick vi nu bevisat att vi har behovet eftersom att Tor mest stod med ryggen ut mot banan medan han tittade bakåt på väggen för att räkna ner klockan. Han lyckades hålla nollan och han förtjänade den

 

 

Men det fina med hockey är att det spelar ingen roll om man hållit nollan, om man gjort två mål, om man legat bakom fyra mål, om man gjort många mål i boxplay eller om man vunnit med många måls marginal. Det kommer en ny match varje vecka, och inför varje match börjar alla från noll. Varje match är en ny chans att prestera, och presterar man inte så var förra veckan en tillfällighet. Nu laddar vi upp för en tuff match mot Kiruna City som tagit över andraplatsen från oss. Det kommer bli kämpigt!

 

Jag hoppas att vi ses Lördag 15.00 i Skogshallen, och ta med en vän eller två.

 

 

Tack för att du läst

 

/  #70 Fredrik Åström

Vad har hänt sedan senast? Jo vi har hunnit åka på pisk av HC Luleå på bortaplan trots spelövertag och målchansdominans. 50nånting - 19 i skott till oss, 8-3 i målprotokollet till dom. Vad hände? Allt dom sköt gick in och allt vi sköt stannade utanför mållinjen. Men i mer ärlig sammanfattning så var det en fråga på det mentala planet som spelade in. Vi var inte bara loj, utan rent av obrydd i stora delar av matchen. Praktiskt taget varje gång vi skulle backchecka så gled tre forwards i bredd nånstans vid mittlinjen medan dom var framme och anföll med fyra spelare. Varje gång backar skulle skjuta från blålinjen åkte vi och ställde oss lite på sidan för att inte riskera att ha ont till något som kanske var viktigare på kvällen. HC Luleå kämpade på bra och förtjänade att vinna, och vi på vår enda förtjänade som bäst att gå skamset hem. Jag är än idag upprörd över resultatet. Den femma jag själv spelade i tillsammans med Johan Hjelm och Emil Krantz lyckades iallafall göra jobbet och kunde kliva av matchen med 0 baklängesmål. Men däremot lyckades vi inte förvalta något av vårt spel och kunde inte bidra resultatmässigt annat än när jag åkte ut och bytte så Aleksi Larson fick komma in och sätta två puckar. 

 

Nä den matchen glömmer vi gärna, eller drar nytta av hellre och använder som ett exempel på hur vi inte bör spela. Nu tänkte jag göra en kortare sammanfattning av matchen och övergå till något annat, men känslorna tar över. Vi avbryter här och börjar på något nytt.

I ett lag har man väldigt många olika roller, och på sidan om laget har man ledare och sedan eldsjälar som Roger Nilsson och nu tidigare Roger Hendriksson som ett sådant hårt jobb som gör tacksamheten obeskrvlig. Arbetsinsatsen är lika obeskrivligt stor och det såna eldsjälar gör förtjänar torgstatyer och man nästan bara ser framemot att jobbet för laget och föreningen tar slut så att man kan hylla dom med tröjor, eller sportjackor, hissade till taket och fina tacktal och hälsningar på jumbotronen (Julklappstips till Överkalix Kommun).

 

 

Men det finns fler som göra enorma jobb. Innan, under och efter både träning och match. Spelarfruarna, eller spelarnas respektive som samtliga får falla under samma kategori även om den inte är sådär politiskt korrekt, men nu sysslar jag inte med politik, utan jag spelar ishockey. Vilket säkert resulterat i att jag inte klarar av att komma på ett bättre ord. 

 

 

Vi spenderar halva året på is. Vi jobbar på dagarna medan eftermiddagar, kvällar samt helger går till hockeyn. Under lediga dagar tittar vi på hockey antingen på tv eller i närliggande ishallar samtidigt som man har barn som behöver äta, leva, uppmärksammas, uppfostras och tas hand om. Man har husdjur som behöver samma sak, fast i en något mindre utsträckning. Man har ett hem som stökas ner, smutsas ner och behöver underhållas - Och tydligen behöver hemmet byta stil på soffkuddarna ett par gånger i månaden och ljuslyktor behöver bytas ut konstant för att matcha stolsbenen eller knoppen på kaffekokaren och tydligen behöver ett hem sånt där krimskrams som en ljusstake i koppar, nån liten krumelur i koppar eller bara vad fanken som helst så länge det är i koppar... för den själsliga harmonins skull - utöver alla hushållssysslor som inte görs av sig själv. Dessutom behöver det handlas och skjutsas, och vi behöver äta dygnets alla timmar. Samtidigt som dom behöver jobba, eftersom att vi inte är hockeyproffs som kan sköta försörjningen, vi är bara glada amatörer som sysslar med en hobby, och ha ett eget liv med en egen hobby.

 

 

Allt det jobb spelarfruarna gör, gör dom med vetskapen om att dom inte har träffat ett hockeyproffs utan bara en glad amatör och sen ska dom tåla att vi kommer hem och sucka över att det är jobbigt att tömma diskmaskinen. Dom förtjänar också samma jumbotronhyllning och staty även om skulptören får ett helvete att lyckas avbilda från rätt vinkel, med rätt ljus, med ögonen lagomt öppna och... ja, dom där kraven tjejer har för att överhuvudtaget ens få synas på en bild.

 

 

Vi ska vara så oändligt tacksamma över vem som håller oss kära och vi ska vårda relationen, för att hitta en ny... som vill ställa upp på samma saker, det är lite som att hitta en droppe Fanta i Atlanten. Vi ska göra allt vi kan för att ge tillbaka även om vi aldrig någonsin ens kan vara i närheten av att ge tillbaka lika mycket. Men vi ska konstant försöka. Ja, våra skyldigheter, eller våra uppgifter, som partner kan fan bli en bokserie. Vi avrundar här.

 

 

Jag skulle knappt klara mig ovanför vattenytan hemma, utan min partner. Och jag skulle absolut inte ha en enda möjlighet att ens spela ishockey, utan min partner. Min partner är nästan i nivå med min mamma. Spelarfruarna är varje lags mest värdefulla spelare. 

 

 

 

Och sen... i årets tyngsta månad - November, är det även vår respektives tyngsta månad.... och då går vi och har fars dag helt plötsligt och ska bli uppskattade den dagen. Sedan fyller jag dessutom år den månaden, och tycker att jag förtjänar ett kalas. Fan, man skäms ju. Får man byta födelsedag?

 

 

Tack för att du läser

 

// Fredrik Åström #70

 

Nu var det ett tag sedan sist du ens hade anledning att klicka dig hit, men eftersom att jag uppdaterar i mån av tid och ork, så har jag inte dåligt samvete för det :)

 

Vad har hänt? Jo, vi har spelat lite matcher. BT City besegrade vi på bortaplan med 6-2 och sedan har vi ställts inför ett returmöte mot Malmberget på hemmaplan där vi hade stora krav på oss själva att ordna en revansch från senast vi möttes där Malmberget gick segrande med 2-1. Denna gång fick vi ladda upp med att entra isen igenom vårt gigantiska emblem till tonerna av vår egna låt, och så givetvis lite sån där fräsig discobelysning så att vi fick känna oss som superstjärnor eller iallafall som allmänt coola åtminstone.

 

 

Vi lyckades besegra Malmberget med 9-1 denna gången, vilket inte bara var viktigt för revanschens skull utan även extremviktig för tabellen nu när vi har Kiruna City inte bara nosande i nacken utan även gnagande i hälsenorna. Emil Sikström fick skjuta iväg ett sånt där klassiskt tidningsrubriksmålfyrverkeri med sina fyra mål, där han även unnade sig att missa en straff. Och Rickard Boudin öste in ett hattrick utan att ens behöva stjäla ett mål av Markus Hjelm. Dessutom kunde Tor Törnqvist, i kassen, nästintill hålla sin nolla intakt, men ett förödande skott, med minuten kvar, han gå mellan benen, träffa familjelyckan och glida in i mål. Senaste matcherna har han hittat ett tydligare lugn i kassen, vilket sedemera visas på resultaten. i övrigt skickade även Christoffer Kouivumaa in en puck i nät och vi kunde totalt göra fem powerplaymål på sju försök. Dessutom kunde vi hålla en bra fart och skapa mycket oroligheter vilket de 46 avlossade skotten vittnar om.

 

 

Något mindre bra är att vi gick ner på fart i sista perioden och den perioden slutar oavgjort. Dessutom lyckades vår tredjefemma, där jag ingår, inte producera något framåt. Där har vi någon mental blockering, som Johan Plate borde njuta av att gräva i, för chanser skapades och lägen fanns. Men vi lyckades nog göra saker bra ändå, sånt som inte visas i statistiken.

 

Ny match på Lördag 16.30 i Sunderbyn mot ett HC Luleå som hemskt gärna vill bryta sin dåliga svit. Vi måste vara redo! För dom lär vara det. Tyvärr tvingas Joakim Bengtsson missa den matchen eftersom att hans bättre hälft ska köpa en katt.

 

 

Nu njuter vi av en fin Fredag som egentligen borde innebära att vi tar hand om våra spelarfruar, hittar på något roligt med dom och gör allt i vår makt för att hålla dom borta från Black Friday-annonser.

 

 

På tal om spelarfruar... nä dom får ett eget inlägg

 

 

Tack för att du läser

 

// Fredrik Åström #70

På lördag spelas det en viktig match i Sverige, dessutom möter Blågult Danmark i en playoff-match, men där ligger inget fokus. Nu ligger fokusen på BT City som ligger just under oss i tabellen. Vi har ett försprång på fyra poäng, vilket även jag, som bara läste Matematik A på gymnasiet, kan räkna ut kommer att kunna ändras till ett försprång på ynka en poäng vid förlust och ett glapp till hela sju poäng vid en vinst. BT City har här senast spelat match mot både Stil och Boden, där dom både har lyckats vinna den förstnämnda med 6-1 och förlora den sistnämnda med 6-2. Något som är tydligt är att dom kan göra mål, och i poängligans topp har dom med fyra spelare som gjort tio poäng eller fler, trots att endast en av dessa fyra har spelat samtliga matcher. Dessutom sitter dom med en glödhet hårdskjutande Andreas Wallgren som smällt in fem mål i de senaste två matcherna och av sina tio totalt gjorda poäng är nio av dom mål levererade från hans klubba. Vi kan också göra mål, och har fler spelare som delat på produktionen. Men vi bör nog inte ta det till en match som bara går ut på att göra många mål och sedan i slutet räkna ihop vilka som gjorde flest.

 

Vi bör se till att inte låta dom få så många chanser, och vi bör närma oss en topprestation för att säkra avståndet i tabellen. Vi har ännu inte, vad jag upplever, lyckats spela en helt bra match och det vi hittills haft som topprestationer upplever jag ändå är uppeldade med en sparlåga. Jag skulle önska att vi lyckas bränna på mer och närma oss full kraft, för att resultatet inte bara ska lyckas bli en vinst, utan gärna får bli en vinst som vi är väldigt nöjda med. Och jobba vidare med en trygghet i hur vi kan spela. Det finns många erfarenheter av dåliga resultat i Coop Arenas B-hall, och det är något vi vill ändra på. Men har vi inte rätt fokus och pigga ben så är risken stor att vi blir en dålig erfarenhet rikare, för dom är också ett lag med många duktiga spelare som har mycket rutin från en högre division, och ingen av dom har säkert lust med att ligga sju poäng efter. Det är upp till oss att skapa den marginalen

 

 

För mig är prestationen en liten oro, men en orsak kan vara att vi har många spelare som inte spelat samtliga matcher och många av dom har inte kunnat spela helt kontinuerligt, så på flera håll kan många ännu vara i ett försäsongsstadie där flås, tajming och självförtroende ofta varierar och då i flera matcher har vi fått slita hårt på ett mindre manskap. Men ju fler minuter vi får i benen så bör vi bli bättre och för att vi ska gå åt rätt håll bör nästa match alltid vara bättre än den förra, så på Lördag siktar vi på att vara bättre än senast. Det måste vi vinna på.

 

 

Nu blir det mycket text, och blir mest utfyllnad av tid. Så vi avrundar här.

 

 

Lördag 14/11 16.30 i Coop Arenas B-hall

BT-City mot Överkalix IF

 

Vi ses väl?

 

 

Tack för att ni läser

 

// Fredrik Åström #70 

Vad är det med hockeyspelare och våran förnekelse till smärttröskelns existens?

 

Varje spelare i varje lag har nog varit med om en skada så pass kraftig att allt sunt förnuft säger att man bör klä av sig utrustningen, uppsöka läkare och sedan sjukskriva sig från jobbet i ett par veckor, men ändå väljer att spola kallt vatten på skadan, kanske använda tejp i värsta fall, och sedan meddelar coach att man är redo i nästa byte. Och varje spelare, eller i alla fall väldigt många spelare i varje lag, har inte bara varit med om det en gång utan gjort det både till en vana och en självklarhet. Och i flera fall har just det valet inneburit att man fått avsluta sin karriär i förtid, hindrat sin karriär eller tillochmed påverkat sitt allmänna hälsotillstånd under resten av sitt liv, och det resultatet snurrar i huvudet i ett par sekunder innan man meddelar coach ändå att man är redo för nästa byte.

 

När jag ser lagkamrater göra så, tänker jag alltid att det är rent idiotiskt. Jag skulle, vid tillfrågan, alltid råda att avbryta matchen, men hamnar jag i samma läge så känner jag att det är rent idiotisk att ens föreslå att avbryta matchen.

 

Hockey är en fysisk sport, farten på skridskorna ökar konstant och spelare blir både tyngre och starkare, så varje tackling har högre kraft, varje skott har högre kraft, varje gång man ramlar ramlar man med högre kraft, varje gång man åker in i sargen åker man in i sargen med högre kraft. Revben och axlar skadas i närkamper, ben i fötterna spricker när man får ett skott på skridskon, ryggar vrids ur läge och nackar får whiplashskador i närkamper. Att välja att ställa sig, gå ner på knä eller lägga sig mellan en skytt och vårt mål är ett skadelotteri där oddsen inte är på ens sida, men man gör det... för att det kan hindra en målchans. Lårkakor som är betydligt mer än bara ett kraftigt blåmärke är nästan lika vanligt som kakor till kaffet. Handleder är konstant ömma från slag av motståndares klubbor, tänder och näsor skadas, läppar och ögonbryn skadas och för att inte tala om alla hjärnskakningar och trasiga ledband. Det är så mycket skador som händer i hockey, och när dom händer så är det nära på bara hjärnskakningsfall som innebär att en spelare ligger kvar på isen, i övriga fall tar man sig ut till båset så snabbt som möjligt, så att en ny kille kan hoppa in, så att man inte är i ett numerärt underläge, och att vara i ett numerärt underläge kan vara ödesdigert för en match, för det tar inte många sekunder att dra nytta av att det är en spelbar spelare mindre på isen.

 

Jag vet inte hur många gånger man varit skadad men ändå spelat. Jag vet inte ens hur många gånger man varit så allvarligt skadad att man knappt kan stiga upp och gå till köket, men ändå spelar man. Och från sidan om så är det inte bara dumdristigt utan även idiotiskt, men vid rinken så är det ändå så självklart. Att spela med en ryggkota ut led i ryggen, i inte bara en eller några matcher utan summerar man antalet matcher så är man uppe i ett par säsonger till antalet, det lider man av nu, och för resten av livet. Men då var det självklart, och händer det igen... så är det lika självklart då också.

 

Jag skulle vilja veta vart den här förnekelsen till smärttröskelns existens kommer ifrån, varför gör vi sånt? Ett gäng psykologer eller professorer i hjärnans funktion skulle behöva göra en fördjupning i det. Jag förstår varför vi gör det, för vi gör det för varandra, för tre poäng. Men varför gör vi det för varandra, för tre poäng? Mammor och relationspartners undrar det tusentals gånger mer, ungefär så mycket som vi undrar hur fan exempelvis en fotbollsspelare kan skrika ut i smärta, eller rulla runt i gräset som om man vore en sån där gräsboll som studsar runt i öknen, för en närkamp, för ett tramp på foten eller för att man bara ramlat.

 

Hur kan vi fungera så? det lär inte finnas något rakt svar på det. Annat än att det är just - självklart

 

 

Tack för att ni läst ett annat inlägg än en matchsammanfattning

 

// Fredrik Åström #70

 

 

Vi spelade igår en tuff match mot Boden, ett Boden som gått som tåget både under försäsongen och i serien och vars enda plump i protokollet är förlusten mot oss i premiären. För de som inte vet hur den gick så var det en match där vi hade ett underläge med 4-1 inför sista perioden men vänder till en seger med 5-4.

 

Boden HF är en stark förening med stor arena, mycket publik, ordentlig organisation och ekonomiskt välmående till skillnad från de flesta andra klubbar i de lägre placeringarna i Hockeyettan och neråt. Dom har förutsättningarna att spela högre upp än division två, och kan träna fler gånger i veckan än andra lag och kan köra den viktiga fysbiten som vi andra har svårt att hinna med. Men dom satsar på att gå uppåt i seriesystemet och har presenterat nyförvärv veckovis senaste månaderna. Så det är minst sagt ett tufft motstånd för oss heltidsknegande småbarnsföräldrar.

 

Såhär i sammanfattningar är det en fördel att vara tvåa på pucken, så när man läser hur Bodens tränare sådär taktiskt försöker lägga över favoritskapet och förväntningarna på oss så att deras resultat får ett större värde och vikt kan man svara upp med att vi enbart är utmanare, år efter år. Vars enda förväntning är att hamna i topp 4 i grundserien och vars enda målsättning i föreningen går hand-i-hand med den förväntningen. Så att Bodens tränare, på föreningens hemsida, säger till sina att vi säger att vi är bäst i serien och säger att vi tycker att vi är favoriter till att vinna division 2 - upplevs det lite som deja vu från mellanstadiet/högstadiet-tiden. Men det är hans taktik och trovärdighet som sätts på spel och han får ju såklart köra på den inriktning han anser vara mest lämplig. Jag som bloggare svarar på påståendet.

 

Men, tillbaka till matchen. Boden märktes jaga revansch från senast och höll väldigt hög fart redan från start. Rent spelmässigt var det tillknäppt och böljande utan något övertag, men vid tre gånger under de första nio minuterna fick dom vända sig ut från egen zon, och när vi inte hann med att ta upp våra positioner fick dom under dessa tre gånger vandra in och ta tre avslut. Tre väldigt bra avslut som var otagbara och dom fick leda med 3-0. Enligt deras tränare var det säsongens bästa nio minuter och det märktes på farten. Vi satt med en brant uppförsbacke redan innan ens halva första perioden var spelad. Men vi började komma igång mer efter det och höll det spelmässigt väldigt jämt. I anfallszon var vi dock inget hot och fick inte iväg ett enda farligt skott, eller målchans som Pelle Mårts hade sagt. Vi fick iväg fyra skott, där samtliga var inslängda puckar från sargen. Men vi fick gå till vila med att vi iallafall var inne i matchen nu.

 

I andra perioden började vi ta oss in i slottet mer, och fick in lite trafik runt deras målbur och det är först då man kan göra mål, vilket vi lyckades med när Johan Hjelm satte reduceringen till 1-3. Boden fick dock öka på ledningen till 1-4, men vi fortsatte spela bra och spelade mer fysiskt vilket verkade trötta ut dom och kunde än en gång reducera till 2-4 efter ett bra hemjobb av Anders Vikman som vann tillbaka pucken, vände in i zonen igen, lät Emil Sikström ta över från sarghörnet och levererade en fristående Christoffer Kouivumaa framför målet som iskallt kunde stå länge och sikta in den. Vi fick gå till periodpaus i ett underläge med 2-4

 

Joakim Bengtsson, vars skridsko gick sönder under andra perioden fick lånat ihop sig ett par gamla från en annan spelare fick slängas in i hetluften direkt utan att ens kunna vänja sig vid varken skridskorna, slipningen eller åkytan men lyckades stå på fötter hela perioden utom en gång bakom eget mål då han trillade på ändan. Stark bedrift. Hursomhelst i tredje perioden kände vi att vi hade chans och fortsatte köra på och tog över både spelmässigt, chansmässigt och det fysiska spelet. Nu fick vi gå på spelvändning från egen zon, där Boden inte hann ta upp markeringar och Rikard Boudin kunde frispela en från blålinjen fri Aleksi Larsson, efter att två spelare gått bort sig för att markera en av våra spelare längst sargen, Aleksi gör allting rätt i friläget och hänger pucken i krysset ovanför målvaktens plockhandske sådär transatlantiskt. Med tio minuter kvar av sista perioden börjar vi tappa orken och det såg ut som att vi spelade med konstant mjölksyra och stod mer på raka ben och varken orkade forechecka eller backchecka, förutom då Emil Sikström som åkte överallt, blev fälld och hakad konstant och spelare fick både vara tre på honom eller bara ta ett klassiskt tvåhandsgrepp och fick hänga likt stålmannens mantel bakom honom, domaren lyckades tyvärr inte se ett enda tillfälle så att röra på fötterna i kampsituationer fick ingen uppmuntran. Däremot belönades det med att han kom oftast ut med pucken och det var vad som låg bakom Johan Eks backskott i krysset, och när kvitteringen till 4-4 var ett faktum så lyftes taket i Skogshallen och väggarna buktade ut likt när en TNT-låda briserar i en tecknad film.

 

Vi lyckades än en gång vända ett underläge mot Boden, men kunde inte ta bonuspoängen på övertiden eller orkade inte utnyttja att dom stod still i mittzonen i fem minuter. Matchen gick till straffar och där fick Boden in en puck mer än oss. Men vi vände på matchen på vilja och inställning men förlorade bonuspoäng på orken. Medan vårt powerplay inte kunde skapa något så var vårt boxplay betydligt bättre där John Hansson, Rikard Boudin, Markus Nilsson och Christoffer Kouivumaa gick i spetsen med heroiska insatser.

 

Nu har vi en inbördes poängvinst mot Boden med 4-2, men det hjälper inte oss i tabellen förrän dom åker på förlust mot något annat lag än oss.

 

Nu har vi ett litet uppehåll igen iochmed att den här matchen inte ville spelas till helgen och schemat rent allmänt är ojämnt. Men vi laddar om och siktar på tre poäng i nästa match

 

Tack alla som kom på matchen

Och tack för att ni läser

 

// #70 Fredrik Åström

En ny säsong är igång och samtidigt har det kommit önskemål om att bloggen ska startas på nytt. Det har dock inte regnat önskemål, det har väl rättare sagt kommit ett önskemål, så nypremiären blir varken med en röd matta, välkomstdrink eller fyrverkerier, men det blir en nypremiär ändå och iallafall ett önskemål blir uppfyllt och det är värt att celebrera. På något sätt.

 

Ska jag skriva den här bloggen, då behöver jag göra det på mitt sätt och under mitt ansvar vilket i sig betyder att om jag tycker att Bodensare gnäller mer än utvisningsbåsdörren i Burträsk så är det jag som tycker det, inte någon annan i laget, föreningen eller kommunen. Därför bör det inte gnällas på Överkalixbor, som motreaktion, i Salomonssons hockeygrupp på Facebook. Är vi överens? :)

 

Dessutom har jag nästan alltid glimten i ögat, och är skitsnäll. Nåja, nog om det. Jag kommer försöka anpassa mitt liv så att inlägg kan skrivas i pendlarbilen eftersom att jag ändå är för gammal för dom här livsglada ungdomarnas samtal. Eller i buss i samband med match. Och jag kommer inte att känna mig pressad att producera massvis av uppdateringar, utan jag kommer göra det i mån av tid och ork. Då kanske jag lyckas hålla igång den här hela säsongen och med tiden lyckas vi kanske lösa ett par världsproblem. Eller så dyker det bara upp några bilder på svettiga hockeyarslen i profil, lånade från Aleksis instagramkonto, men det är inte så illa.

 

Nu börjar vi närma oss Kalix igen, och jag tänkte lämna er med frågan om 75 åskådare, varav ett tjugotal kom ifrån Kalix, under vår första seriematch i Överkalix är det bästa vi kan mötas av när vi kommer in på isen? Känns inte det som att det blir rätt glest då även för den lilla läktaren i Skogshallen? Hur kan man göra för att öka den siffran? Vad kan vi göra för att ni ska vilja komma? Lämna gärna en bunt med kommentarer, även om dom är anonyma. Och så ser vi till att locka med en bekant till nästa match, Det hjälper en hel del

 

 

Tack för att du läser 

 

// Fredrik Åström #70

Nu när vi står inför Alltvåans sista match har tabelläget ändrats en del sedan vi senast hördes. Vi har jagat toppen av grundserietabellen, vilket vi lyckades uppnå, sedan har vi jagat en av de två första platserna i Alltvåan, vilket vi hade tryggt i famn fram till förra helgens debackel och plötsligt stod vi där på knä, och hade snällt räknat in att vi som bäst fick tävla om en tredjeplats, strax under strecket. Men Norsjö gick och starkt besegrade Clemensnäs i veckan och satte oss i det läget att vi nu istället för att vara chanslösa på en topp2-plats istället står med möjligheten framför oss. Det krävs ett poäng mot Kiruna City. Inte för att se ner på Norsjö överhuvudtaget, men ingen hade egentligen ens föreställt sig att Clemensnäs skulle gå på ett poängtapp i sina två sista matcher, och nu tappade dom inte bara poäng. Dom förlorade matchen som hade cementerat dom i toppen. Det ger oss en andra chans. En oväntad andra chans. Ett poäng mot Kiruna City betyder rent tabellmässigt att vi hamnar i toppen, och kvalificerar oss för ett kvalspel uppåt i seriesystemet. Ett mål vi jagat i tre år nu, som har runnit oss ur händerna i den sista matchen... och jag tror, utan någon research överhuvudtaget, att de två åren innan har spruckit på att vi inte lyckats vinna säsongens sista match, som av en händelse har varit på hemmaplan... mot just Kiruna City.

 

 

Nu står vi där igen, för tredje gången, med samma uppgift, med målbilden framför oss. Vi som spelare har i uppgift att vinna matcher, sedan har vi styrelse och ledare... ja, folk med mer förnuft som står vid beslut och ekonomi och hela den biten. Men det är något vi spelare får glömma bort. Folk i ledarpositioner kommer inte ner på isen och försöker göra det vi gör, och vi bör inte försöka kliva in på kontoret och göra det dom gör. För kvalspel, för avancemang, för hela nästa steg... finns det folk som har bra koll på. Och mer kött på benen än oss. Sen finns det regler och krav att uppnå, hela det där paragrafjobbet är en annan värld än vår. Vi måste släppa det och sikta mot det vi så länge önskat, det vi så länge kämpat för och det vi så länge viljat ge publiken i Överkalix. 

 

 

Det var inte många år sedan vi var sämst i division 2. Vi hade knappt spelare på träningar, och nästan än mindre på match. Vi hade inte det stödet vi har nu. Vi hade inte den publiken vi har nu. Faktumet är att den publiken vi hade, för väldigt få år sedan, 4-5 år sedan, var lika stor som spelartruppen på isen. Det gick att fickparkera långtradare mellan varje åskådare och vi kom till träningar för att utöva en hobby som vi låtsades var kul, trots att vi blev förnedrade av bra motstånd och fick kämpa för livet för att ens ta poäng mot laget som låg näst sist. 

 

Vi har spelare som slitit som djur, vi har ledare som slitit som djur, vi har privatpersoner som slitit ännu mer och vi har otroligt mycket folk som ställer upp för oss och gör det möjligt för oss att utöva den hobbyn som vi älskar. Det finns ingen annan hobby som man utövar med sneda ryggkotor, trasiga axlar, sprickor i revben, fötter som inte får plats i en toffla. Det finns ingen hobby man utövar på det uppoffrande sättet, och sedan inte bara går ut och kör och tål... utan fortsätter att offra sig för. Man delar ut tacklingar trots trasiga axlar och sprickor i revben, man sträcker ut en trasig fot framför en hårt skjuten puck, man kämpar i ett hemjobb för att minimera en målchans, allt vad man kan, trots att ryggen är trasig och gör att ena benet domnar bort och man vet att man inte kommer kunna gå ens halvt okej dagen efter.

 

 

Vi spelar hockey, som är det bästa vi vet. Och vi står inför den match, vi viljat vinna i flera års tid. Och vi vet att om vi förlorar matchen så är det inte hela världen. Det är fortfarande bara en hobby. Men vi vet också att om vi vinner matchen, så har vi lyckats med det vi och så många andra drömt om i några år nu. Vi vill införliva den önskan. Allt annat spelar ingen roll. Vi behöver inte spela i SHL om 3 år. Men vi behöver ge allt vi kan, för att vinna säsongens sista match. Det är vår skyldighet till varandra, och till precis alla andra.

 

 

Så, Lördag 14.00. I Skogshallen. Vi spelar en match som vi verkligen vill vinna. Som är en betalning tillbaka till alla som stödjer oss. Vi har en fullständig eufori i potten. Men där en förlust inte betyder mer än att vi får en ny säsong på oss att fortsätta med vår hobby, och får fortsätta kämpa för att vinna den sista matchen. Vi ska inte bli fullblodsproffs. Vi ska bara bevisa för oss själva och andra att vi inte bara är avdankade hobbyaktivister. Vi är inte bara ett tidsfördriv. Vi är en grupp med en vilja att vara bättre än alla andra på vår nivå. 

 

 

Det kommer vara nervöst. Det kommer vara spänningar. Vi kan misslyckas och vi kan lyckas. Men vi kommer kämpa och vi kommer försöka bevisa oss bra nog för det stöd vi får. Och jag hoppas att vi får stöd.

 

Annars ses vi nästa säsong igen, med samma vilja och med samma önskan

Vi är hemkomna från en bortaturné över helgen. Det gick inte fullt som vi ville. Det gick inte överhuvudtaget ens i närheten av vad vi ville och matcherna gav en besvikelse som sitter förankrad djupt inom en. Det är väldigt svårt att försöka sammanfatta matcherna när man egentligen bara vill trycka ner tre punkter i följd.

 

Kort och gott så mötte vi ett Clemensnäs, under lördagen, som såg ut att vilja vinna väldigt gärna. Redan från nedsläpp började dom skölja över oss och det var lite som en dragkamp där dom drog tillsammans medan vi mest försökte få ett grepp om repet. Dom stormade vårt mål med spelare vid varje anfall medan vi mest kom på en linje med ett behagligt avstånd ifrån varandra och hade svårt att ens tvinga deras målvakt att blockera en puck. Vi höll oss väldigt mycket på utsidan av "slottet" där målchanser finns. Medan dom åkte in och letade skottlägen så tog vi en sväng ut mot sargen med pucken när vi närmade oss "slottet". Jag vet inte, jag tycker att vi spelade behagligt, och när det blev för obehagligt, iochmed att vi fick tacklingar mot oss, så tappar vi humör och gnäller på domare. Jag tycker att vi inte var med i matchen ens från start, trots att vi tar ledningen med 2-0. Nä, jag vet inte. Vi kanske mycket väl var med i matchen från start, men tappade sedan. Jag har bara överblicksbilden i huvudet kvar, och som helhet var vi inte med alls. Vi förlorar med 9-4 och tappar greppet om topp2-platsen. Kan inte hitta något positivt i matchen alls och vi förtjänade förlusten.

 

Nästa dag möter vi PMC och har väldigt goda förutsättningar för uppladdning. Vi får lämna av utrustningen i ishallen, åka till hotellet, checka in, får chans till en lång natts sömn, inklusive sovmorgon, och en väldukad hotellfrukost. Den matchen verkade vi dock inte heller vara med i från start. Det kan hända att besvikelsen från dagen innan satt djupt, för det saknades väldigt mycket fart. Det är iallafall min uppfattning. Jag vet inte om den fysiska biten spelar in eller vad det var, personligen kände jag mig hur bra som helst i kropp men då har jag samtidigt olyckligt nog missat många matcher i vinter och har lite ork lagrat. Men hursomhelst möter vi ett PMC som får gå till en ledning med 2-0 efter kontringar där vi mitt i hemjobbet stannade av i mittzon, tittade några sekunder på deras anfall och åkte för byte. Båda gångerna händer samma sak, och den killen som vår backchecking ska ha, får bli fri, medan vår backchecking åker mot vårat bås. Sedan får dom göra 3-0. När vi spelar powerplay. Dom slänger ut pucken till våran zon, och skickar upp två killar mot den pucken, vi tar alla fem och åker och tar ett byte, medan deras killar står ensam med Henke i målet... och får göra mål. Otroligt slapphänt. Vi gör dock en jättebra tredjeperiod och tar matchen till förlängning efter att ha vunnit skottstatistiken med 25-8. I den sista perioden orkade vi. Tyvärr hann vi spela fem perioder innan - utan ork.

 

Jag personligen är förbannad över helgen, och har som sagt svårt att nyanserat sammanfatta den. Men vi ska inte komma hem med 1 poäng, på två matcher... två väldigt viktiga matcher, för kampen om en topp2-plats. Vi får inte stå med ett poängförsprång i händerna, och sedan inte bara tappa dom utan nära på lite slött kasta dom över axeln. Vi har satt oss i ett sämre läge nu och får hoppas på att Clemensnäs tappar poäng i sina två sista matcher, för vi ska då bannemig avsluta vår sista match i Alltvåan... på ett riktigt bra sätt. Sport brukar handla om att man ska vinna säsongens sista match, vi står nu inför den, på hemmaplan. Ska vi överhuvudtaget ha en chans på att förlänga säsongen, så måste vi vinna på Lördag. Det ska vi göra. Vi ska längta till Lördag. Vi har chans på fortsatt spel, vi har hopp... så, vi ses väl på Lördag?

 

 

/ Fredrik Åström

Denna vecka innehåller tre matcher, den första gick av stapeln på Onsdag hemma mot Boden, ett Boden som är topptippat av flera, men främst av sig själva, och med den kaxiga målsättningen om att dom Ska avancera en division. Senast vi mötte dom spelade vi prestationsmässigt dåligt men höll ändå borta dom rent tekniskt ända fram till slutet då vi praktiskt taget gav dom segern. Det är lätt att hävda det eftersom att dom inte besegrade oss på ork och inte heller stod för någon prestation när dom gjorde sina sista mål. Vi slarvade och dom fick slänga fladderpuckar i mål, från distans.

 

Nu ville vi inte ge dom fler poäng och bestämde oss för att ta över matchen och äga den rakt igenom. Vilket vi lyckades bra med. Vi började matchen rätt bra och kände oss dåliga under periodens första halva, men det var inte egentligen så mycket sanning i det. Jag tycker att vi spelade rätt bra då, men skillnaden var att Boden också spelade bra och orkade stå upp väldigt väl. Men efter halva den första perioden tände vi till lite mer och gjorde moralhöjande prestationer och lämnade över till nästa formation i anfallszon istället för att ständigt åka och byta antingen mitt i hemjobbet eller i samband med att det blir tekning i egen zon. Vi gav varandra bättre förutsättningar och kunde vinna den första perioden med 2-0 och med en skottstatistik på 18-8

 

Andra perioden gjorde vi dock slarvigare och hade en sjuminuterssekvens där vi ofta fastnade i egen zon, inte orkade jobba hem och var klena i försvarsspelet och då fick Boden göra tre mål, där två av dom kan ses som ivägkastade fladderpuckar. Vi började än en gång att ge dom mål, vilket absolut inte får hända mot bättre lag, och lyckades egentligen inte stoppa blödningen förrän John Hansson klev fram och kvitterade för oss. Vi förlorar dock perioden samt skottstatistiken, men matchen stod 3-3.

 

Inför den tredje perioden visste vi vad som gällde, vi behövde höja vårt fokus, spela mer ordentligt och gå för seger. Så vi går in, och lyckas dundra in 4-3 under periodens första minut och sedan spelar vi på resultatet rätt bra, länge, och ger dom knappt en chans och sedan med tre minuter kvar gör Boudin 5-3 och vi stänger matchen helt och kan avnjuta en bra seger, inför en BRA publik. Tack för att ni kom!

 

 

Vi visste hur tjuriga och gnälliga Boden är, och hur bra dom är på bortförklaringar och allmänna fjanterier, vilket sedan även införlivades, och det är nog just därför en seger smakade extra gott. Efter slutsignalen började det sökas bråk, och när vi kör den sportsliga handskakningen efter matchen börjades det nypas i händer och sånt där som man kände igen från när man gick i åttan. Rätt komiskt. Men Tor körde ett varv med publikfrieri och vi samlades i omklädningsrummet för tjo och tjim och kunde skicka in matchens tre poäng till tabellen. Vi fick ta tillbaka de poäng vi gett bort och ser redan framemot en ny kamp.

 

Matchens höjdare var utan tvekan Joakim Bengtssons spel och att John Hansson kunde inkassera sina... ja, typ femtionde poäng på typ tre matcher. Han är makalös den där långa jäkeln och besitter just nu en ishockeyklubba som borde vara på ett museum, eller åtminstone på Ebay.

 

 

Och nu är det Lördag och vi väntar på att sätta oss i buss för en bortaturné över helgen med matcher mot Clemensnäs och Paul Mi.... äh... PMC. Sorry att jag slösat så lång tid av din dag nu. Men in på Facebook, leta upp Blå maskinen-gruppen, Gilla och följ matcherna där så ses vi till veckan igen

 

/ Fredrik Åström