>> Den Blå Maskinen <<

Vad är det med hockeyspelare och våran förnekelse till smärttröskelns existens?

 

Varje spelare i varje lag har nog varit med om en skada så pass kraftig att allt sunt förnuft säger att man bör klä av sig utrustningen, uppsöka läkare och sedan sjukskriva sig från jobbet i ett par veckor, men ändå väljer att spola kallt vatten på skadan, kanske använda tejp i värsta fall, och sedan meddelar coach att man är redo i nästa byte. Och varje spelare, eller i alla fall väldigt många spelare i varje lag, har inte bara varit med om det en gång utan gjort det både till en vana och en självklarhet. Och i flera fall har just det valet inneburit att man fått avsluta sin karriär i förtid, hindrat sin karriär eller tillochmed påverkat sitt allmänna hälsotillstånd under resten av sitt liv, och det resultatet snurrar i huvudet i ett par sekunder innan man meddelar coach ändå att man är redo för nästa byte.

 

När jag ser lagkamrater göra så, tänker jag alltid att det är rent idiotiskt. Jag skulle, vid tillfrågan, alltid råda att avbryta matchen, men hamnar jag i samma läge så känner jag att det är rent idiotisk att ens föreslå att avbryta matchen.

 

Hockey är en fysisk sport, farten på skridskorna ökar konstant och spelare blir både tyngre och starkare, så varje tackling har högre kraft, varje skott har högre kraft, varje gång man ramlar ramlar man med högre kraft, varje gång man åker in i sargen åker man in i sargen med högre kraft. Revben och axlar skadas i närkamper, ben i fötterna spricker när man får ett skott på skridskon, ryggar vrids ur läge och nackar får whiplashskador i närkamper. Att välja att ställa sig, gå ner på knä eller lägga sig mellan en skytt och vårt mål är ett skadelotteri där oddsen inte är på ens sida, men man gör det... för att det kan hindra en målchans. Lårkakor som är betydligt mer än bara ett kraftigt blåmärke är nästan lika vanligt som kakor till kaffet. Handleder är konstant ömma från slag av motståndares klubbor, tänder och näsor skadas, läppar och ögonbryn skadas och för att inte tala om alla hjärnskakningar och trasiga ledband. Det är så mycket skador som händer i hockey, och när dom händer så är det nära på bara hjärnskakningsfall som innebär att en spelare ligger kvar på isen, i övriga fall tar man sig ut till båset så snabbt som möjligt, så att en ny kille kan hoppa in, så att man inte är i ett numerärt underläge, och att vara i ett numerärt underläge kan vara ödesdigert för en match, för det tar inte många sekunder att dra nytta av att det är en spelbar spelare mindre på isen.

 

Jag vet inte hur många gånger man varit skadad men ändå spelat. Jag vet inte ens hur många gånger man varit så allvarligt skadad att man knappt kan stiga upp och gå till köket, men ändå spelar man. Och från sidan om så är det inte bara dumdristigt utan även idiotiskt, men vid rinken så är det ändå så självklart. Att spela med en ryggkota ut led i ryggen, i inte bara en eller några matcher utan summerar man antalet matcher så är man uppe i ett par säsonger till antalet, det lider man av nu, och för resten av livet. Men då var det självklart, och händer det igen... så är det lika självklart då också.

 

Jag skulle vilja veta vart den här förnekelsen till smärttröskelns existens kommer ifrån, varför gör vi sånt? Ett gäng psykologer eller professorer i hjärnans funktion skulle behöva göra en fördjupning i det. Jag förstår varför vi gör det, för vi gör det för varandra, för tre poäng. Men varför gör vi det för varandra, för tre poäng? Mammor och relationspartners undrar det tusentals gånger mer, ungefär så mycket som vi undrar hur fan exempelvis en fotbollsspelare kan skrika ut i smärta, eller rulla runt i gräset som om man vore en sån där gräsboll som studsar runt i öknen, för en närkamp, för ett tramp på foten eller för att man bara ramlat.

 

Hur kan vi fungera så? det lär inte finnas något rakt svar på det. Annat än att det är just - självklart

 

 

Tack för att ni läst ett annat inlägg än en matchsammanfattning

 

// Fredrik Åström #70