>> Den Blå Maskinen <<

Nu när vi står inför Alltvåans sista match har tabelläget ändrats en del sedan vi senast hördes. Vi har jagat toppen av grundserietabellen, vilket vi lyckades uppnå, sedan har vi jagat en av de två första platserna i Alltvåan, vilket vi hade tryggt i famn fram till förra helgens debackel och plötsligt stod vi där på knä, och hade snällt räknat in att vi som bäst fick tävla om en tredjeplats, strax under strecket. Men Norsjö gick och starkt besegrade Clemensnäs i veckan och satte oss i det läget att vi nu istället för att vara chanslösa på en topp2-plats istället står med möjligheten framför oss. Det krävs ett poäng mot Kiruna City. Inte för att se ner på Norsjö överhuvudtaget, men ingen hade egentligen ens föreställt sig att Clemensnäs skulle gå på ett poängtapp i sina två sista matcher, och nu tappade dom inte bara poäng. Dom förlorade matchen som hade cementerat dom i toppen. Det ger oss en andra chans. En oväntad andra chans. Ett poäng mot Kiruna City betyder rent tabellmässigt att vi hamnar i toppen, och kvalificerar oss för ett kvalspel uppåt i seriesystemet. Ett mål vi jagat i tre år nu, som har runnit oss ur händerna i den sista matchen... och jag tror, utan någon research överhuvudtaget, att de två åren innan har spruckit på att vi inte lyckats vinna säsongens sista match, som av en händelse har varit på hemmaplan... mot just Kiruna City.

 

 

Nu står vi där igen, för tredje gången, med samma uppgift, med målbilden framför oss. Vi som spelare har i uppgift att vinna matcher, sedan har vi styrelse och ledare... ja, folk med mer förnuft som står vid beslut och ekonomi och hela den biten. Men det är något vi spelare får glömma bort. Folk i ledarpositioner kommer inte ner på isen och försöker göra det vi gör, och vi bör inte försöka kliva in på kontoret och göra det dom gör. För kvalspel, för avancemang, för hela nästa steg... finns det folk som har bra koll på. Och mer kött på benen än oss. Sen finns det regler och krav att uppnå, hela det där paragrafjobbet är en annan värld än vår. Vi måste släppa det och sikta mot det vi så länge önskat, det vi så länge kämpat för och det vi så länge viljat ge publiken i Överkalix. 

 

 

Det var inte många år sedan vi var sämst i division 2. Vi hade knappt spelare på träningar, och nästan än mindre på match. Vi hade inte det stödet vi har nu. Vi hade inte den publiken vi har nu. Faktumet är att den publiken vi hade, för väldigt få år sedan, 4-5 år sedan, var lika stor som spelartruppen på isen. Det gick att fickparkera långtradare mellan varje åskådare och vi kom till träningar för att utöva en hobby som vi låtsades var kul, trots att vi blev förnedrade av bra motstånd och fick kämpa för livet för att ens ta poäng mot laget som låg näst sist. 

 

Vi har spelare som slitit som djur, vi har ledare som slitit som djur, vi har privatpersoner som slitit ännu mer och vi har otroligt mycket folk som ställer upp för oss och gör det möjligt för oss att utöva den hobbyn som vi älskar. Det finns ingen annan hobby som man utövar med sneda ryggkotor, trasiga axlar, sprickor i revben, fötter som inte får plats i en toffla. Det finns ingen hobby man utövar på det uppoffrande sättet, och sedan inte bara går ut och kör och tål... utan fortsätter att offra sig för. Man delar ut tacklingar trots trasiga axlar och sprickor i revben, man sträcker ut en trasig fot framför en hårt skjuten puck, man kämpar i ett hemjobb för att minimera en målchans, allt vad man kan, trots att ryggen är trasig och gör att ena benet domnar bort och man vet att man inte kommer kunna gå ens halvt okej dagen efter.

 

 

Vi spelar hockey, som är det bästa vi vet. Och vi står inför den match, vi viljat vinna i flera års tid. Och vi vet att om vi förlorar matchen så är det inte hela världen. Det är fortfarande bara en hobby. Men vi vet också att om vi vinner matchen, så har vi lyckats med det vi och så många andra drömt om i några år nu. Vi vill införliva den önskan. Allt annat spelar ingen roll. Vi behöver inte spela i SHL om 3 år. Men vi behöver ge allt vi kan, för att vinna säsongens sista match. Det är vår skyldighet till varandra, och till precis alla andra.

 

 

Så, Lördag 14.00. I Skogshallen. Vi spelar en match som vi verkligen vill vinna. Som är en betalning tillbaka till alla som stödjer oss. Vi har en fullständig eufori i potten. Men där en förlust inte betyder mer än att vi får en ny säsong på oss att fortsätta med vår hobby, och får fortsätta kämpa för att vinna den sista matchen. Vi ska inte bli fullblodsproffs. Vi ska bara bevisa för oss själva och andra att vi inte bara är avdankade hobbyaktivister. Vi är inte bara ett tidsfördriv. Vi är en grupp med en vilja att vara bättre än alla andra på vår nivå. 

 

 

Det kommer vara nervöst. Det kommer vara spänningar. Vi kan misslyckas och vi kan lyckas. Men vi kommer kämpa och vi kommer försöka bevisa oss bra nog för det stöd vi får. Och jag hoppas att vi får stöd.

 

Annars ses vi nästa säsong igen, med samma vilja och med samma önskan