>> Den Blå Maskinen <<

Nu när vi står inför Alltvåans sista match har tabelläget ändrats en del sedan vi senast hördes. Vi har jagat toppen av grundserietabellen, vilket vi lyckades uppnå, sedan har vi jagat en av de två första platserna i Alltvåan, vilket vi hade tryggt i famn fram till förra helgens debackel och plötsligt stod vi där på knä, och hade snällt räknat in att vi som bäst fick tävla om en tredjeplats, strax under strecket. Men Norsjö gick och starkt besegrade Clemensnäs i veckan och satte oss i det läget att vi nu istället för att vara chanslösa på en topp2-plats istället står med möjligheten framför oss. Det krävs ett poäng mot Kiruna City. Inte för att se ner på Norsjö överhuvudtaget, men ingen hade egentligen ens föreställt sig att Clemensnäs skulle gå på ett poängtapp i sina två sista matcher, och nu tappade dom inte bara poäng. Dom förlorade matchen som hade cementerat dom i toppen. Det ger oss en andra chans. En oväntad andra chans. Ett poäng mot Kiruna City betyder rent tabellmässigt att vi hamnar i toppen, och kvalificerar oss för ett kvalspel uppåt i seriesystemet. Ett mål vi jagat i tre år nu, som har runnit oss ur händerna i den sista matchen... och jag tror, utan någon research överhuvudtaget, att de två åren innan har spruckit på att vi inte lyckats vinna säsongens sista match, som av en händelse har varit på hemmaplan... mot just Kiruna City.

 

 

Nu står vi där igen, för tredje gången, med samma uppgift, med målbilden framför oss. Vi som spelare har i uppgift att vinna matcher, sedan har vi styrelse och ledare... ja, folk med mer förnuft som står vid beslut och ekonomi och hela den biten. Men det är något vi spelare får glömma bort. Folk i ledarpositioner kommer inte ner på isen och försöker göra det vi gör, och vi bör inte försöka kliva in på kontoret och göra det dom gör. För kvalspel, för avancemang, för hela nästa steg... finns det folk som har bra koll på. Och mer kött på benen än oss. Sen finns det regler och krav att uppnå, hela det där paragrafjobbet är en annan värld än vår. Vi måste släppa det och sikta mot det vi så länge önskat, det vi så länge kämpat för och det vi så länge viljat ge publiken i Överkalix. 

 

 

Det var inte många år sedan vi var sämst i division 2. Vi hade knappt spelare på träningar, och nästan än mindre på match. Vi hade inte det stödet vi har nu. Vi hade inte den publiken vi har nu. Faktumet är att den publiken vi hade, för väldigt få år sedan, 4-5 år sedan, var lika stor som spelartruppen på isen. Det gick att fickparkera långtradare mellan varje åskådare och vi kom till träningar för att utöva en hobby som vi låtsades var kul, trots att vi blev förnedrade av bra motstånd och fick kämpa för livet för att ens ta poäng mot laget som låg näst sist. 

 

Vi har spelare som slitit som djur, vi har ledare som slitit som djur, vi har privatpersoner som slitit ännu mer och vi har otroligt mycket folk som ställer upp för oss och gör det möjligt för oss att utöva den hobbyn som vi älskar. Det finns ingen annan hobby som man utövar med sneda ryggkotor, trasiga axlar, sprickor i revben, fötter som inte får plats i en toffla. Det finns ingen hobby man utövar på det uppoffrande sättet, och sedan inte bara går ut och kör och tål... utan fortsätter att offra sig för. Man delar ut tacklingar trots trasiga axlar och sprickor i revben, man sträcker ut en trasig fot framför en hårt skjuten puck, man kämpar i ett hemjobb för att minimera en målchans, allt vad man kan, trots att ryggen är trasig och gör att ena benet domnar bort och man vet att man inte kommer kunna gå ens halvt okej dagen efter.

 

 

Vi spelar hockey, som är det bästa vi vet. Och vi står inför den match, vi viljat vinna i flera års tid. Och vi vet att om vi förlorar matchen så är det inte hela världen. Det är fortfarande bara en hobby. Men vi vet också att om vi vinner matchen, så har vi lyckats med det vi och så många andra drömt om i några år nu. Vi vill införliva den önskan. Allt annat spelar ingen roll. Vi behöver inte spela i SHL om 3 år. Men vi behöver ge allt vi kan, för att vinna säsongens sista match. Det är vår skyldighet till varandra, och till precis alla andra.

 

 

Så, Lördag 14.00. I Skogshallen. Vi spelar en match som vi verkligen vill vinna. Som är en betalning tillbaka till alla som stödjer oss. Vi har en fullständig eufori i potten. Men där en förlust inte betyder mer än att vi får en ny säsong på oss att fortsätta med vår hobby, och får fortsätta kämpa för att vinna den sista matchen. Vi ska inte bli fullblodsproffs. Vi ska bara bevisa för oss själva och andra att vi inte bara är avdankade hobbyaktivister. Vi är inte bara ett tidsfördriv. Vi är en grupp med en vilja att vara bättre än alla andra på vår nivå. 

 

 

Det kommer vara nervöst. Det kommer vara spänningar. Vi kan misslyckas och vi kan lyckas. Men vi kommer kämpa och vi kommer försöka bevisa oss bra nog för det stöd vi får. Och jag hoppas att vi får stöd.

 

Annars ses vi nästa säsong igen, med samma vilja och med samma önskan

Vi är hemkomna från en bortaturné över helgen. Det gick inte fullt som vi ville. Det gick inte överhuvudtaget ens i närheten av vad vi ville och matcherna gav en besvikelse som sitter förankrad djupt inom en. Det är väldigt svårt att försöka sammanfatta matcherna när man egentligen bara vill trycka ner tre punkter i följd.

 

Kort och gott så mötte vi ett Clemensnäs, under lördagen, som såg ut att vilja vinna väldigt gärna. Redan från nedsläpp började dom skölja över oss och det var lite som en dragkamp där dom drog tillsammans medan vi mest försökte få ett grepp om repet. Dom stormade vårt mål med spelare vid varje anfall medan vi mest kom på en linje med ett behagligt avstånd ifrån varandra och hade svårt att ens tvinga deras målvakt att blockera en puck. Vi höll oss väldigt mycket på utsidan av "slottet" där målchanser finns. Medan dom åkte in och letade skottlägen så tog vi en sväng ut mot sargen med pucken när vi närmade oss "slottet". Jag vet inte, jag tycker att vi spelade behagligt, och när det blev för obehagligt, iochmed att vi fick tacklingar mot oss, så tappar vi humör och gnäller på domare. Jag tycker att vi inte var med i matchen ens från start, trots att vi tar ledningen med 2-0. Nä, jag vet inte. Vi kanske mycket väl var med i matchen från start, men tappade sedan. Jag har bara överblicksbilden i huvudet kvar, och som helhet var vi inte med alls. Vi förlorar med 9-4 och tappar greppet om topp2-platsen. Kan inte hitta något positivt i matchen alls och vi förtjänade förlusten.

 

Nästa dag möter vi PMC och har väldigt goda förutsättningar för uppladdning. Vi får lämna av utrustningen i ishallen, åka till hotellet, checka in, får chans till en lång natts sömn, inklusive sovmorgon, och en väldukad hotellfrukost. Den matchen verkade vi dock inte heller vara med i från start. Det kan hända att besvikelsen från dagen innan satt djupt, för det saknades väldigt mycket fart. Det är iallafall min uppfattning. Jag vet inte om den fysiska biten spelar in eller vad det var, personligen kände jag mig hur bra som helst i kropp men då har jag samtidigt olyckligt nog missat många matcher i vinter och har lite ork lagrat. Men hursomhelst möter vi ett PMC som får gå till en ledning med 2-0 efter kontringar där vi mitt i hemjobbet stannade av i mittzon, tittade några sekunder på deras anfall och åkte för byte. Båda gångerna händer samma sak, och den killen som vår backchecking ska ha, får bli fri, medan vår backchecking åker mot vårat bås. Sedan får dom göra 3-0. När vi spelar powerplay. Dom slänger ut pucken till våran zon, och skickar upp två killar mot den pucken, vi tar alla fem och åker och tar ett byte, medan deras killar står ensam med Henke i målet... och får göra mål. Otroligt slapphänt. Vi gör dock en jättebra tredjeperiod och tar matchen till förlängning efter att ha vunnit skottstatistiken med 25-8. I den sista perioden orkade vi. Tyvärr hann vi spela fem perioder innan - utan ork.

 

Jag personligen är förbannad över helgen, och har som sagt svårt att nyanserat sammanfatta den. Men vi ska inte komma hem med 1 poäng, på två matcher... två väldigt viktiga matcher, för kampen om en topp2-plats. Vi får inte stå med ett poängförsprång i händerna, och sedan inte bara tappa dom utan nära på lite slött kasta dom över axeln. Vi har satt oss i ett sämre läge nu och får hoppas på att Clemensnäs tappar poäng i sina två sista matcher, för vi ska då bannemig avsluta vår sista match i Alltvåan... på ett riktigt bra sätt. Sport brukar handla om att man ska vinna säsongens sista match, vi står nu inför den, på hemmaplan. Ska vi överhuvudtaget ha en chans på att förlänga säsongen, så måste vi vinna på Lördag. Det ska vi göra. Vi ska längta till Lördag. Vi har chans på fortsatt spel, vi har hopp... så, vi ses väl på Lördag?

 

 

/ Fredrik Åström

Denna vecka innehåller tre matcher, den första gick av stapeln på Onsdag hemma mot Boden, ett Boden som är topptippat av flera, men främst av sig själva, och med den kaxiga målsättningen om att dom Ska avancera en division. Senast vi mötte dom spelade vi prestationsmässigt dåligt men höll ändå borta dom rent tekniskt ända fram till slutet då vi praktiskt taget gav dom segern. Det är lätt att hävda det eftersom att dom inte besegrade oss på ork och inte heller stod för någon prestation när dom gjorde sina sista mål. Vi slarvade och dom fick slänga fladderpuckar i mål, från distans.

 

Nu ville vi inte ge dom fler poäng och bestämde oss för att ta över matchen och äga den rakt igenom. Vilket vi lyckades bra med. Vi började matchen rätt bra och kände oss dåliga under periodens första halva, men det var inte egentligen så mycket sanning i det. Jag tycker att vi spelade rätt bra då, men skillnaden var att Boden också spelade bra och orkade stå upp väldigt väl. Men efter halva den första perioden tände vi till lite mer och gjorde moralhöjande prestationer och lämnade över till nästa formation i anfallszon istället för att ständigt åka och byta antingen mitt i hemjobbet eller i samband med att det blir tekning i egen zon. Vi gav varandra bättre förutsättningar och kunde vinna den första perioden med 2-0 och med en skottstatistik på 18-8

 

Andra perioden gjorde vi dock slarvigare och hade en sjuminuterssekvens där vi ofta fastnade i egen zon, inte orkade jobba hem och var klena i försvarsspelet och då fick Boden göra tre mål, där två av dom kan ses som ivägkastade fladderpuckar. Vi började än en gång att ge dom mål, vilket absolut inte får hända mot bättre lag, och lyckades egentligen inte stoppa blödningen förrän John Hansson klev fram och kvitterade för oss. Vi förlorar dock perioden samt skottstatistiken, men matchen stod 3-3.

 

Inför den tredje perioden visste vi vad som gällde, vi behövde höja vårt fokus, spela mer ordentligt och gå för seger. Så vi går in, och lyckas dundra in 4-3 under periodens första minut och sedan spelar vi på resultatet rätt bra, länge, och ger dom knappt en chans och sedan med tre minuter kvar gör Boudin 5-3 och vi stänger matchen helt och kan avnjuta en bra seger, inför en BRA publik. Tack för att ni kom!

 

 

Vi visste hur tjuriga och gnälliga Boden är, och hur bra dom är på bortförklaringar och allmänna fjanterier, vilket sedan även införlivades, och det är nog just därför en seger smakade extra gott. Efter slutsignalen började det sökas bråk, och när vi kör den sportsliga handskakningen efter matchen börjades det nypas i händer och sånt där som man kände igen från när man gick i åttan. Rätt komiskt. Men Tor körde ett varv med publikfrieri och vi samlades i omklädningsrummet för tjo och tjim och kunde skicka in matchens tre poäng till tabellen. Vi fick ta tillbaka de poäng vi gett bort och ser redan framemot en ny kamp.

 

Matchens höjdare var utan tvekan Joakim Bengtssons spel och att John Hansson kunde inkassera sina... ja, typ femtionde poäng på typ tre matcher. Han är makalös den där långa jäkeln och besitter just nu en ishockeyklubba som borde vara på ett museum, eller åtminstone på Ebay.

 

 

Och nu är det Lördag och vi väntar på att sätta oss i buss för en bortaturné över helgen med matcher mot Clemensnäs och Paul Mi.... äh... PMC. Sorry att jag slösat så lång tid av din dag nu. Men in på Facebook, leta upp Blå maskinen-gruppen, Gilla och följ matcherna där så ses vi till veckan igen

 

/ Fredrik Åström

Vi spelade match under söndagen. En tidig match. Mot Rosvik, som dagen innan varit och spelat mot Kiruna City. Dagen innan hade Kiruna City besegrat dom med 11-4 och sen blev det vår tur att möta dom och gick segrande med 15-5. Rosvik som varit någon form av maktfaktor i Div2-svängen senaste åren kommer nu till matcher med en helt bedrövlig inställning och med en förberedelse som bör sätta dom i en skamvrå.

 

Vi spelade hockey mot dom i en period, och ledde då med 6-0. Sen blev vi minst lika ointresserade som dom och mest bara spelade av matchen och längtade hem. Men en seger med 15-5 gör gott till målskillnaden även om det var bland de tråkigaste matcherna man spelat. Eller bland... Överlägset tråkigaste matchen. Men man får väl lov att ge dom att dom spelade på kropp och checkade fast oss, även fast dom verkade väldigt obrydda och förmodligen trötta efter en lång resa till Kiruna och kanske en rätt sen kväll. Och det lyckades som med, istortsett alltid. Vi måste jobba med på den fysiska biten. Vi måste vara med i närkampsspelet under matcher, annars kommer vi fortsätta att skärmmas fast i egen zon, och än mycket värre när vi möter ett bra lag, eller ett lag med inställning. Sen är det väldigt konstigt hur vi kunde släppa till över 40 skott och själv bara få iväg runt 30. Vi har mycket att lära den här veckan.

 

Och jag hoppas verkligen att Rosvik skärper till sig i de kommande matcherna, annars är det lika bra att lämna WO och ta sommarlov. Dom kan vinna matcher, om dom försöker.

 

 

Glädjeämnen i matchen är att

Adam Keinström får istid och stänker in ett hattrick samtidigt som han assisterar ett fjärde mål

John Hansson ligger bakom åtta mål, men noteras tyvärr bara för sju

Patrik Blomstedt får göra två mål

Johan Hjelm ligger bakom fem mål, Johan Ek ligger bakom fyra

Själv lyckas jag tjata ihop tre andraassister helt utan värde

 

Mer ledsamt är att Herman tvingas kliva av skadad, samt Rickard Boudin med sjukdom.

Än mer ledsamt är hur vi lämnar Tor Törnqvist i målet, helt ensam mot hela Rosvik.

Var otacksamt mot honom. Så nu får jag lov att uppmärksamma han lite mer.

 

 

Vi alla inom hockeyn har hört att målvakter är lite udda. Dom har konstiga ritualer för sig och massor av sånt trams. Vår trupp har nog den mest udda målvakten, med de mest udda ritualerna. Jag fick söka dispens för att använda telefonen i omklädningsrummet och lyckades fånga Tor på film. Njut, eller ja... vad man nu gör

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

/ Fredrik Åström

Det många sällan tänker på är hur spelare känner sig mellan matcher. När det spelas två matcher i följd, där ena matchen kanske gått lite sämre så kan det vara lätt att som supporter säga något i stil med att laget borde spela bättre nästa dag, eller om matchen gått väldigt bra så kan det vara lätt att säga att laget borde nog vinna matchen imorgon också. Men som spelare, när man kommer hem efter den första matchen och känner sig mör i hela kroppen, med låga näringsnivåer i hela kroppen, eftersom att vi inte har någon dietist som förser oss med näringsämnen med en fullständig precision, huvudet känns tungt och benen är knappt böjbara. Ändå är man fortfarande uppe i varv i flera timmar efter en match och hur trött man än är så sitter ögonlocken som klistrade i pannan.

 

Sen vaknar man på den andra matchdagen. Man har problem att lyfta benen ner för sängkanten, man kämpar ändå och känner hur det sliter i ljumsken. Man trycker upp sig sittandes och känner hur revbenen ömmar efter flertalet närkamper dagen innan. När man väl sitter där på sängkanten och börjar sträcka sig efter kläder så känner man att ena axeln knappt kan göra någon nytta. Man släpar sig ner för trappan, drar på jackan och kämpar sedan in armen med den ömma axeln under en tio sekunders kamp. När man sätter fötterna i skorna känner man hur högerfoten tar emot vid snörningen. Man börjar fundera på i vilken sekvens det var som man fick ett skott på foten, men man kommer inte ens ihåg det. Så man trycker ner foten och tvingas undvika att knyta skon. Sedan drar man ut hunden på en promenad och försöker få igång kroppen litegrann, men det högra benet får aldrig komma igång eftersom att man som bäst släpar det bakom sig. Varje gång man ska titta åt sidorna när man passerar vägar så hugger det till och man tänker att man behöver köpa en ny kudde, utan en enda tanke på att man varit och stångats med 100kilosmän i ett par timmar dagen innan.

 

 

Man tar sig hem, känner hur handleden ömmar när man vrider på handtaget men man tar sig in och käkar frukost och börjar ladda för dagens nya match.

 

 

Så, en dag som idag så är man nöjd med att ha varit spelledig igår. Nu ska vi vara i fysiskt topptrim inför förmiddagens hemmamatch mot Rosvik. Nedsläpp 12.00 i Skogshallen. Ses!

 

/ Fredrik Åström

Internetuppkopplingen verkade ha snöat sönder och att skriva via mobiltelefonen är typ jobbigt, så bloggen har legat lite vakant senaste tiden. Den är dock på fötter nu igen.

 

 

Vi gjorde, förra helgen, en sväng till Västerbotten för matcher mot Norsjö och MG/Arvidsjaur. En bortaturné som jag dock missade. men det jag fått berättat för mig var att vi gör en jättegod insats i matchen mot Norsjö men att vi däremot gör det raka motsatsen mot MG/Arvidsjaur. Dåliga insatser är alltid vårt eget fel och det är något vi får tydligt erkänna utan vidare klagomål på domare, is, frånvaro eller överlag sånt som Bodensarna gärna gör. Vi spelar dåligt för att vi inte bryr oss tillräckligt, vi förmår inte att motivera oss själva att göra så gott vi kan, och då gör vi dåliga prestationer som även smittar av sig på medspelare och ger en form av kollektivt nederlag. Lyckligtvis vann vi matchen, och båda matcherna dessutom och kunde komma hem med 6 poäng efter en målsnål helg där båda slutresultaten blev 3-1 (om jag inte missminner mig, vilket jag gärna reserverar för)

 

 

Veckan efteråt var det dags för ´två nya matcher, och nu med samma motstånd, men på hemmaplan. Dessa matcher kunde jag vara med på och har en lite klarare uppfattning om. Nörsjö stod för motståndet på lördagen och nu hade även publik hittat sig till ishallen. Vi försökte kontra Norsjös hemmaintro och skickade in Patrik Blomstedt och den evigt unga, och konstant jätterena, Henrik Larsson med facklor. Vänta... Henrik Larsson är alltid ren. Kläderna ser ut att ha kommit ut ur tvättmaskinen minuten innan han kliver in i ishallen. Han kan ha varit och jobbat i en kolgruva där han fått krypa på knä i nio timmar med konstanta sotmoln runt sig medan han har en vit keps på huvudet, och efter arbetspasset kommer han ut med en pepsodentblank keps (Roger, sälj reklam för produktplaceringen där). Och inte nog med att han inte kan bli smutsig, han kan inte ens ha en dålig hårdag. Håret är lika perfekt även om han så gått utan mössa i snöstorm eller gnuggat ballong för att sen sätta fast på väggen. Han är ett unikum. Nåja, vart var vi. Just ja. Sedan hade vi vårt gigantiska emblem som vi åkte in igenom samtidigt som vår egna låt dånade i högtalarna och vi lekte NHL-proffs när vi gjorde entré utan hjälmar. Med facit i hand så slog vi Norsjös intro, som bestod av en discolampa på en pinnstol.

 

Publiken var på plats och vi inleder med att stänka in två snabba, och tillsynes antingen lätta eller tursamma mål och har en ledning med två mål, efter blott två minuter. En ledning som Norsjö kvitterar minst lika enkelt eller tursamt innan perioden hinner ta slut. Sedan inleder vi andra perioden med att göra ett powerplaymål så snabbt att isen inte ens hunnit tork... eh... frysa och går dessutom upp i en tvåmålsledning som vi sedan tappar med knappt tre minuter kvar efter att vi lyckats både tappa en klubba och sedan inte lyckats få ut pucken ur zon. Slarvigt. Vi går dock till vila med ett ettmålsövertag.. Tredje perioden spelar vi mest på den ledningen och håller den länge, nästan hela perioden ut. Men med 25 sekunder kvar så får Norsjö in en kvittering och vi har återigen, som alldeles för många gånger förr, släppt in mål när vi som bäst behöver försvara det.Det är i mina ögon fullständigt bedrövligt att göra på samma sätt som mot Boden, Mot Clemensnäs och nu mot Norsjö. Vi lyckas på egen hand ge bort poäng, som om vi har alldeles för mycket av dom. Det har vi dock inte, men vi hade haft 5 poäng fler om vi inte envisats om att kapitulera i slutminuten/slutminuterna. Det får faktiskt inte hända igen, enligt mig. Lyckligtvis plockar vi bonuspoängen under förlängningen efter att Anders Vikman briljant avgör matchen. Matchen som helhet tycker jag att vi gör det bra. Norsjö tvingas dumpa ner pucken i nästan varje anfall, och åker sedan och byter, medan vi lyckas checka fast dom och gör mycket rätt där ute. Vi var inte nöjda efteråt, för vi förlorade ett poäng, och det var inte mycket tjo och tjim. Men, vi gör ändå en bra insats.

 

På söndag försvann mer än hälften av publiken, och dessutom flera av spelarna från dagen innan. Sjukdomar härjade i truppen, men varför var inte ni och härjade på läktaren? Jag vet faktiskt inte varför läktaren gapar så tom. Dagen innan var det mer än dubbelt så mycket folk, och det var väldigt roligt och inspirerande att spela. Men på Söndag... nä, jag vet inte. Hur ska vi locka er tillbaka? Kom med förslag! Det roligaste som finns är att ha er där. Nåja, matchen... det blev ett hiskeligt målkalas. Vi vinner med 11-5 i en match där John Hansson och Herman Wallenberg tycktes turas om om att göra mål matchen igenom. Jag tycker att vi gör en mycket sämre insats än dagen innan men kunde ändå tjoa och tjimma över segern. MG/arvidsjaur var ett nytt motstånd för mig, och det var kul att se dom. 

 

Nä, jag vet inte. Jag kommer in på det här publikspåret och sedan blir jag sur och irriterad hemma i soffan. Nästa inlägg ska jag inte klaga i. Jag lovar. Nästa inlägg får bli annat än en matchanalys. Det lovar jag också.

 

På återseende

/ Fredrik Åström