>> Den Blå Maskinen <<

I ett lag har man väldigt många olika roller, och på sidan om laget har man ledare och sedan eldsjälar som Roger Nilsson och nu tidigare Roger Hendriksson som ett sådant hårt jobb som gör tacksamheten obeskrvlig. Arbetsinsatsen är lika obeskrivligt stor och det såna eldsjälar gör förtjänar torgstatyer och man nästan bara ser framemot att jobbet för laget och föreningen tar slut så att man kan hylla dom med tröjor, eller sportjackor, hissade till taket och fina tacktal och hälsningar på jumbotronen (Julklappstips till Överkalix Kommun).

 

 

Men det finns fler som göra enorma jobb. Innan, under och efter både träning och match. Spelarfruarna, eller spelarnas respektive som samtliga får falla under samma kategori även om den inte är sådär politiskt korrekt, men nu sysslar jag inte med politik, utan jag spelar ishockey. Vilket säkert resulterat i att jag inte klarar av att komma på ett bättre ord. 

 

 

Vi spenderar halva året på is. Vi jobbar på dagarna medan eftermiddagar, kvällar samt helger går till hockeyn. Under lediga dagar tittar vi på hockey antingen på tv eller i närliggande ishallar samtidigt som man har barn som behöver äta, leva, uppmärksammas, uppfostras och tas hand om. Man har husdjur som behöver samma sak, fast i en något mindre utsträckning. Man har ett hem som stökas ner, smutsas ner och behöver underhållas - Och tydligen behöver hemmet byta stil på soffkuddarna ett par gånger i månaden och ljuslyktor behöver bytas ut konstant för att matcha stolsbenen eller knoppen på kaffekokaren och tydligen behöver ett hem sånt där krimskrams som en ljusstake i koppar, nån liten krumelur i koppar eller bara vad fanken som helst så länge det är i koppar... för den själsliga harmonins skull - utöver alla hushållssysslor som inte görs av sig själv. Dessutom behöver det handlas och skjutsas, och vi behöver äta dygnets alla timmar. Samtidigt som dom behöver jobba, eftersom att vi inte är hockeyproffs som kan sköta försörjningen, vi är bara glada amatörer som sysslar med en hobby, och ha ett eget liv med en egen hobby.

 

 

Allt det jobb spelarfruarna gör, gör dom med vetskapen om att dom inte har träffat ett hockeyproffs utan bara en glad amatör och sen ska dom tåla att vi kommer hem och sucka över att det är jobbigt att tömma diskmaskinen. Dom förtjänar också samma jumbotronhyllning och staty även om skulptören får ett helvete att lyckas avbilda från rätt vinkel, med rätt ljus, med ögonen lagomt öppna och... ja, dom där kraven tjejer har för att överhuvudtaget ens få synas på en bild.

 

 

Vi ska vara så oändligt tacksamma över vem som håller oss kära och vi ska vårda relationen, för att hitta en ny... som vill ställa upp på samma saker, det är lite som att hitta en droppe Fanta i Atlanten. Vi ska göra allt vi kan för att ge tillbaka även om vi aldrig någonsin ens kan vara i närheten av att ge tillbaka lika mycket. Men vi ska konstant försöka. Ja, våra skyldigheter, eller våra uppgifter, som partner kan fan bli en bokserie. Vi avrundar här.

 

 

Jag skulle knappt klara mig ovanför vattenytan hemma, utan min partner. Och jag skulle absolut inte ha en enda möjlighet att ens spela ishockey, utan min partner. Min partner är nästan i nivå med min mamma. Spelarfruarna är varje lags mest värdefulla spelare. 

 

 

 

Och sen... i årets tyngsta månad - November, är det även vår respektives tyngsta månad.... och då går vi och har fars dag helt plötsligt och ska bli uppskattade den dagen. Sedan fyller jag dessutom år den månaden, och tycker att jag förtjänar ett kalas. Fan, man skäms ju. Får man byta födelsedag?

 

 

Tack för att du läser

 

// Fredrik Åström #70

 

Nu var det ett tag sedan sist du ens hade anledning att klicka dig hit, men eftersom att jag uppdaterar i mån av tid och ork, så har jag inte dåligt samvete för det :)

 

Vad har hänt? Jo, vi har spelat lite matcher. BT City besegrade vi på bortaplan med 6-2 och sedan har vi ställts inför ett returmöte mot Malmberget på hemmaplan där vi hade stora krav på oss själva att ordna en revansch från senast vi möttes där Malmberget gick segrande med 2-1. Denna gång fick vi ladda upp med att entra isen igenom vårt gigantiska emblem till tonerna av vår egna låt, och så givetvis lite sån där fräsig discobelysning så att vi fick känna oss som superstjärnor eller iallafall som allmänt coola åtminstone.

 

 

Vi lyckades besegra Malmberget med 9-1 denna gången, vilket inte bara var viktigt för revanschens skull utan även extremviktig för tabellen nu när vi har Kiruna City inte bara nosande i nacken utan även gnagande i hälsenorna. Emil Sikström fick skjuta iväg ett sånt där klassiskt tidningsrubriksmålfyrverkeri med sina fyra mål, där han även unnade sig att missa en straff. Och Rickard Boudin öste in ett hattrick utan att ens behöva stjäla ett mål av Markus Hjelm. Dessutom kunde Tor Törnqvist, i kassen, nästintill hålla sin nolla intakt, men ett förödande skott, med minuten kvar, han gå mellan benen, träffa familjelyckan och glida in i mål. Senaste matcherna har han hittat ett tydligare lugn i kassen, vilket sedemera visas på resultaten. i övrigt skickade även Christoffer Kouivumaa in en puck i nät och vi kunde totalt göra fem powerplaymål på sju försök. Dessutom kunde vi hålla en bra fart och skapa mycket oroligheter vilket de 46 avlossade skotten vittnar om.

 

 

Något mindre bra är att vi gick ner på fart i sista perioden och den perioden slutar oavgjort. Dessutom lyckades vår tredjefemma, där jag ingår, inte producera något framåt. Där har vi någon mental blockering, som Johan Plate borde njuta av att gräva i, för chanser skapades och lägen fanns. Men vi lyckades nog göra saker bra ändå, sånt som inte visas i statistiken.

 

Ny match på Lördag 16.30 i Sunderbyn mot ett HC Luleå som hemskt gärna vill bryta sin dåliga svit. Vi måste vara redo! För dom lär vara det. Tyvärr tvingas Joakim Bengtsson missa den matchen eftersom att hans bättre hälft ska köpa en katt.

 

 

Nu njuter vi av en fin Fredag som egentligen borde innebära att vi tar hand om våra spelarfruar, hittar på något roligt med dom och gör allt i vår makt för att hålla dom borta från Black Friday-annonser.

 

 

På tal om spelarfruar... nä dom får ett eget inlägg

 

 

Tack för att du läser

 

// Fredrik Åström #70

På lördag spelas det en viktig match i Sverige, dessutom möter Blågult Danmark i en playoff-match, men där ligger inget fokus. Nu ligger fokusen på BT City som ligger just under oss i tabellen. Vi har ett försprång på fyra poäng, vilket även jag, som bara läste Matematik A på gymnasiet, kan räkna ut kommer att kunna ändras till ett försprång på ynka en poäng vid förlust och ett glapp till hela sju poäng vid en vinst. BT City har här senast spelat match mot både Stil och Boden, där dom både har lyckats vinna den förstnämnda med 6-1 och förlora den sistnämnda med 6-2. Något som är tydligt är att dom kan göra mål, och i poängligans topp har dom med fyra spelare som gjort tio poäng eller fler, trots att endast en av dessa fyra har spelat samtliga matcher. Dessutom sitter dom med en glödhet hårdskjutande Andreas Wallgren som smällt in fem mål i de senaste två matcherna och av sina tio totalt gjorda poäng är nio av dom mål levererade från hans klubba. Vi kan också göra mål, och har fler spelare som delat på produktionen. Men vi bör nog inte ta det till en match som bara går ut på att göra många mål och sedan i slutet räkna ihop vilka som gjorde flest.

 

Vi bör se till att inte låta dom få så många chanser, och vi bör närma oss en topprestation för att säkra avståndet i tabellen. Vi har ännu inte, vad jag upplever, lyckats spela en helt bra match och det vi hittills haft som topprestationer upplever jag ändå är uppeldade med en sparlåga. Jag skulle önska att vi lyckas bränna på mer och närma oss full kraft, för att resultatet inte bara ska lyckas bli en vinst, utan gärna får bli en vinst som vi är väldigt nöjda med. Och jobba vidare med en trygghet i hur vi kan spela. Det finns många erfarenheter av dåliga resultat i Coop Arenas B-hall, och det är något vi vill ändra på. Men har vi inte rätt fokus och pigga ben så är risken stor att vi blir en dålig erfarenhet rikare, för dom är också ett lag med många duktiga spelare som har mycket rutin från en högre division, och ingen av dom har säkert lust med att ligga sju poäng efter. Det är upp till oss att skapa den marginalen

 

 

För mig är prestationen en liten oro, men en orsak kan vara att vi har många spelare som inte spelat samtliga matcher och många av dom har inte kunnat spela helt kontinuerligt, så på flera håll kan många ännu vara i ett försäsongsstadie där flås, tajming och självförtroende ofta varierar och då i flera matcher har vi fått slita hårt på ett mindre manskap. Men ju fler minuter vi får i benen så bör vi bli bättre och för att vi ska gå åt rätt håll bör nästa match alltid vara bättre än den förra, så på Lördag siktar vi på att vara bättre än senast. Det måste vi vinna på.

 

 

Nu blir det mycket text, och blir mest utfyllnad av tid. Så vi avrundar här.

 

 

Lördag 14/11 16.30 i Coop Arenas B-hall

BT-City mot Överkalix IF

 

Vi ses väl?

 

 

Tack för att ni läser

 

// Fredrik Åström #70 

Vad är det med hockeyspelare och våran förnekelse till smärttröskelns existens?

 

Varje spelare i varje lag har nog varit med om en skada så pass kraftig att allt sunt förnuft säger att man bör klä av sig utrustningen, uppsöka läkare och sedan sjukskriva sig från jobbet i ett par veckor, men ändå väljer att spola kallt vatten på skadan, kanske använda tejp i värsta fall, och sedan meddelar coach att man är redo i nästa byte. Och varje spelare, eller i alla fall väldigt många spelare i varje lag, har inte bara varit med om det en gång utan gjort det både till en vana och en självklarhet. Och i flera fall har just det valet inneburit att man fått avsluta sin karriär i förtid, hindrat sin karriär eller tillochmed påverkat sitt allmänna hälsotillstånd under resten av sitt liv, och det resultatet snurrar i huvudet i ett par sekunder innan man meddelar coach ändå att man är redo för nästa byte.

 

När jag ser lagkamrater göra så, tänker jag alltid att det är rent idiotiskt. Jag skulle, vid tillfrågan, alltid råda att avbryta matchen, men hamnar jag i samma läge så känner jag att det är rent idiotisk att ens föreslå att avbryta matchen.

 

Hockey är en fysisk sport, farten på skridskorna ökar konstant och spelare blir både tyngre och starkare, så varje tackling har högre kraft, varje skott har högre kraft, varje gång man ramlar ramlar man med högre kraft, varje gång man åker in i sargen åker man in i sargen med högre kraft. Revben och axlar skadas i närkamper, ben i fötterna spricker när man får ett skott på skridskon, ryggar vrids ur läge och nackar får whiplashskador i närkamper. Att välja att ställa sig, gå ner på knä eller lägga sig mellan en skytt och vårt mål är ett skadelotteri där oddsen inte är på ens sida, men man gör det... för att det kan hindra en målchans. Lårkakor som är betydligt mer än bara ett kraftigt blåmärke är nästan lika vanligt som kakor till kaffet. Handleder är konstant ömma från slag av motståndares klubbor, tänder och näsor skadas, läppar och ögonbryn skadas och för att inte tala om alla hjärnskakningar och trasiga ledband. Det är så mycket skador som händer i hockey, och när dom händer så är det nära på bara hjärnskakningsfall som innebär att en spelare ligger kvar på isen, i övriga fall tar man sig ut till båset så snabbt som möjligt, så att en ny kille kan hoppa in, så att man inte är i ett numerärt underläge, och att vara i ett numerärt underläge kan vara ödesdigert för en match, för det tar inte många sekunder att dra nytta av att det är en spelbar spelare mindre på isen.

 

Jag vet inte hur många gånger man varit skadad men ändå spelat. Jag vet inte ens hur många gånger man varit så allvarligt skadad att man knappt kan stiga upp och gå till köket, men ändå spelar man. Och från sidan om så är det inte bara dumdristigt utan även idiotiskt, men vid rinken så är det ändå så självklart. Att spela med en ryggkota ut led i ryggen, i inte bara en eller några matcher utan summerar man antalet matcher så är man uppe i ett par säsonger till antalet, det lider man av nu, och för resten av livet. Men då var det självklart, och händer det igen... så är det lika självklart då också.

 

Jag skulle vilja veta vart den här förnekelsen till smärttröskelns existens kommer ifrån, varför gör vi sånt? Ett gäng psykologer eller professorer i hjärnans funktion skulle behöva göra en fördjupning i det. Jag förstår varför vi gör det, för vi gör det för varandra, för tre poäng. Men varför gör vi det för varandra, för tre poäng? Mammor och relationspartners undrar det tusentals gånger mer, ungefär så mycket som vi undrar hur fan exempelvis en fotbollsspelare kan skrika ut i smärta, eller rulla runt i gräset som om man vore en sån där gräsboll som studsar runt i öknen, för en närkamp, för ett tramp på foten eller för att man bara ramlat.

 

Hur kan vi fungera så? det lär inte finnas något rakt svar på det. Annat än att det är just - självklart

 

 

Tack för att ni läst ett annat inlägg än en matchsammanfattning

 

// Fredrik Åström #70

 

 

Vi spelade igår en tuff match mot Boden, ett Boden som gått som tåget både under försäsongen och i serien och vars enda plump i protokollet är förlusten mot oss i premiären. För de som inte vet hur den gick så var det en match där vi hade ett underläge med 4-1 inför sista perioden men vänder till en seger med 5-4.

 

Boden HF är en stark förening med stor arena, mycket publik, ordentlig organisation och ekonomiskt välmående till skillnad från de flesta andra klubbar i de lägre placeringarna i Hockeyettan och neråt. Dom har förutsättningarna att spela högre upp än division två, och kan träna fler gånger i veckan än andra lag och kan köra den viktiga fysbiten som vi andra har svårt att hinna med. Men dom satsar på att gå uppåt i seriesystemet och har presenterat nyförvärv veckovis senaste månaderna. Så det är minst sagt ett tufft motstånd för oss heltidsknegande småbarnsföräldrar.

 

Såhär i sammanfattningar är det en fördel att vara tvåa på pucken, så när man läser hur Bodens tränare sådär taktiskt försöker lägga över favoritskapet och förväntningarna på oss så att deras resultat får ett större värde och vikt kan man svara upp med att vi enbart är utmanare, år efter år. Vars enda förväntning är att hamna i topp 4 i grundserien och vars enda målsättning i föreningen går hand-i-hand med den förväntningen. Så att Bodens tränare, på föreningens hemsida, säger till sina att vi säger att vi är bäst i serien och säger att vi tycker att vi är favoriter till att vinna division 2 - upplevs det lite som deja vu från mellanstadiet/högstadiet-tiden. Men det är hans taktik och trovärdighet som sätts på spel och han får ju såklart köra på den inriktning han anser vara mest lämplig. Jag som bloggare svarar på påståendet.

 

Men, tillbaka till matchen. Boden märktes jaga revansch från senast och höll väldigt hög fart redan från start. Rent spelmässigt var det tillknäppt och böljande utan något övertag, men vid tre gånger under de första nio minuterna fick dom vända sig ut från egen zon, och när vi inte hann med att ta upp våra positioner fick dom under dessa tre gånger vandra in och ta tre avslut. Tre väldigt bra avslut som var otagbara och dom fick leda med 3-0. Enligt deras tränare var det säsongens bästa nio minuter och det märktes på farten. Vi satt med en brant uppförsbacke redan innan ens halva första perioden var spelad. Men vi började komma igång mer efter det och höll det spelmässigt väldigt jämt. I anfallszon var vi dock inget hot och fick inte iväg ett enda farligt skott, eller målchans som Pelle Mårts hade sagt. Vi fick iväg fyra skott, där samtliga var inslängda puckar från sargen. Men vi fick gå till vila med att vi iallafall var inne i matchen nu.

 

I andra perioden började vi ta oss in i slottet mer, och fick in lite trafik runt deras målbur och det är först då man kan göra mål, vilket vi lyckades med när Johan Hjelm satte reduceringen till 1-3. Boden fick dock öka på ledningen till 1-4, men vi fortsatte spela bra och spelade mer fysiskt vilket verkade trötta ut dom och kunde än en gång reducera till 2-4 efter ett bra hemjobb av Anders Vikman som vann tillbaka pucken, vände in i zonen igen, lät Emil Sikström ta över från sarghörnet och levererade en fristående Christoffer Kouivumaa framför målet som iskallt kunde stå länge och sikta in den. Vi fick gå till periodpaus i ett underläge med 2-4

 

Joakim Bengtsson, vars skridsko gick sönder under andra perioden fick lånat ihop sig ett par gamla från en annan spelare fick slängas in i hetluften direkt utan att ens kunna vänja sig vid varken skridskorna, slipningen eller åkytan men lyckades stå på fötter hela perioden utom en gång bakom eget mål då han trillade på ändan. Stark bedrift. Hursomhelst i tredje perioden kände vi att vi hade chans och fortsatte köra på och tog över både spelmässigt, chansmässigt och det fysiska spelet. Nu fick vi gå på spelvändning från egen zon, där Boden inte hann ta upp markeringar och Rikard Boudin kunde frispela en från blålinjen fri Aleksi Larsson, efter att två spelare gått bort sig för att markera en av våra spelare längst sargen, Aleksi gör allting rätt i friläget och hänger pucken i krysset ovanför målvaktens plockhandske sådär transatlantiskt. Med tio minuter kvar av sista perioden börjar vi tappa orken och det såg ut som att vi spelade med konstant mjölksyra och stod mer på raka ben och varken orkade forechecka eller backchecka, förutom då Emil Sikström som åkte överallt, blev fälld och hakad konstant och spelare fick både vara tre på honom eller bara ta ett klassiskt tvåhandsgrepp och fick hänga likt stålmannens mantel bakom honom, domaren lyckades tyvärr inte se ett enda tillfälle så att röra på fötterna i kampsituationer fick ingen uppmuntran. Däremot belönades det med att han kom oftast ut med pucken och det var vad som låg bakom Johan Eks backskott i krysset, och när kvitteringen till 4-4 var ett faktum så lyftes taket i Skogshallen och väggarna buktade ut likt när en TNT-låda briserar i en tecknad film.

 

Vi lyckades än en gång vända ett underläge mot Boden, men kunde inte ta bonuspoängen på övertiden eller orkade inte utnyttja att dom stod still i mittzonen i fem minuter. Matchen gick till straffar och där fick Boden in en puck mer än oss. Men vi vände på matchen på vilja och inställning men förlorade bonuspoäng på orken. Medan vårt powerplay inte kunde skapa något så var vårt boxplay betydligt bättre där John Hansson, Rikard Boudin, Markus Nilsson och Christoffer Kouivumaa gick i spetsen med heroiska insatser.

 

Nu har vi en inbördes poängvinst mot Boden med 4-2, men det hjälper inte oss i tabellen förrän dom åker på förlust mot något annat lag än oss.

 

Nu har vi ett litet uppehåll igen iochmed att den här matchen inte ville spelas till helgen och schemat rent allmänt är ojämnt. Men vi laddar om och siktar på tre poäng i nästa match

 

Tack alla som kom på matchen

Och tack för att ni läser

 

// #70 Fredrik Åström